Arena

My Bloody Valentine
Roskilde, 5/7 – 2018

Publicerad: 6 juli 2018 av Nike Rydberg

8

Shoegaze är ju inte så coolt längre. Det tidiga 10-talets revival har hunnit ebba ut, och de flesta som velat se Slowdives eller Rides återföreningar har numera hunnit göra det. Men med My Bloody Valentine, genrens allra största, är det lite annorlunda. Sommarens turné är deras första på nästan fem år. Ett nytt album är på ingång, men de är uppenbart inte här för att sälja – eller bevisa – någonting. Återföreningen är redan avklarad, Loveless-uppföljaren har alla redan hört, och Roskildespelningen låter därför My Bloody Valentine återvända till ett marginaliserat och prestigelöst normaltillstånd. Under 90-talet var gruppen hånade och utskällda. I natt är klockan två och de flesta festivalbesökare har gått till campingen, eftersom de flesta festivalbesökare absolut inte bryr sig om My Bloody Valentine. Same as it ever was!

Även hos bandet själva är allting som vanligt: deras scennärvaro år 2018 är mindre undergivet tacksam än den hos Slowdive, och mindre karriäristiskt moderniserad – eller “gubbig” – än den hos Ride. I stället låter de mest som att de stått kvar i en och samma rundgång sedan turnén 2013, och lämnar nästan ingenting att önska från en My Bloody Valentine-konsert. Setlisten domineras av Loveless-material, backdropens rosa ljus är en perfekt förlängning av musiken, och inledningsduon I Only SaidWhen You Sleep är kanske den mest effektiva som bandet hade kunnat göra. Kevin Shields kämpar till och med vidare med samma frisyr som vanligt, medan Bilinda Butchers allvarliga blick kompenserar för hela bandets generella underskott på karisma. Till och med den olycksbådande Nya Låten känns värdig och befogad i sitt sammanhang – i natt låter den som en krautrocktolkning av Sex Pistols.

  • Men precis som arvtagarna i Beach House måste My Bloody Valentine betala ett pris för att framföra den här genren i ett livesammanhang: den destruktiva relationen till ett trumset. Baltimoreduon slutade under en period att spela i stora arenor av den anledningen, och My Bloody Valentine-trummisen Colm Ó Cíosóig gör det lätt att förstå varför: vare sig han spelar för högt eller bara för mycket så är hans små fills en drömpopmässig moodkiller varje gång. Någonstans mellan You Never Should och Honey Power blir han utskälld av den ständige perfektionisten Shields, efter att bandet tvingats starta om låten två gånger. Shields frustrerade mumlande om teknikproblem är de enda ord han yttrar till publiken i natt – en symbolisk exempelsituation på varför man älskar honom. Den klassiska decibelavslutningen Feed Me With Your KissYou Made Me Realise är en annan sådan, där den sistnämnda låter bandet mullra på i fem minuter tills de telepatiskt återvänder till ursprungsriffet. Ingen har någonsin lyckats göra någonting liknande, och den tidlösa Roskildespelningen blir ett strålande tillfälle att återupptäcka det.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 531 [name] => My Bloody Valentine [slug] => my-bloody-valentine [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 532 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 11 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 247 [filter] => raw ) )