Mycket känslor kring Putte i Parken

Det värmländska inbördeskriget har brutit ut, sedan Putte i Parken igår gjorde klart att man lämnar Karlskoga för Karlstad. Det är blandade reaktioner, och inte helt oväntat jublar Karlstad medan Karlskoga är i sorg. Och jag kan mycket väl förstå bägge parter. Men kanske överreagerar folket ändå? Missnöjet är givetvis stort hos många Karlskogabor, jag vet själv hur det är, jag förlorade min barndomsfestival i somras och tårarna började rinna. I små städer betyder festivaler så oerhört mycket, det är så mycket mer än de där tre dagarna, förväntningarna och förberedelserna som pågår under året, men också något att vara stolta över. Men Putte i Parken är inte begraven, inte ens i närheten, den är enbart förflyttad några mil.

Jag skrev nyligen att festivaler betyder så oerhört mycket för små städer som exempelvis Karlskoga. Och givetvis kommer det bli ett tomrum i Putte i Parkens frånvaro, men det är ändå inte en privat aktör som ska underhålla hela Karlskoga? Det måste väl ändå finnas fler kreativa eldsjälar än Putte i Parkens general Niclas Lagerstam. Det är inte domedagen. Faktum är att det är tack vare Niclas Lagerstam som Putte i Parken överhuvudtaget växt fram, därför blir det så extremt barnsligt när så många spyr galla över det som ni egentligen värnar så mycket om.

Förra året besöktes festivalen av 8 500 besökare, enbart ca 2 500 av dessa var Karlskogabor. Och troligtvis har många av de som klagat inte ens besökt festivalen. Ca 2 500 personer utav 28 000, är tyvärr ingen toppnotering. Var fanns Karlskogaborna när festivalen väl fanns i Karlskoga?  Hela 6000 personer kommer utifrån, varför skulle då inte 2 500 Karlskogabor kunna ta sig de där 6 milen till Karlstad?

Putte i Parken är faktiskt inte ensamma i sitt slag, Sveriges största hårdrocksfest gjorde samma sak 1998 när man flyttade Karlshamnsfestivalen till Sölvesborg. Året därpå bytte man namn till nuvarande Sweden Rock Festival. Resten är historia.