Mykki Blanco
Roskildefestivalen, 4/7-2013

Det är långt ifrån fullt i Pavilliontältet. Michael Quattlebaum Jr:s kvinnliga scenpersona Mykki Blanco delar speltid med både Slipknot och Disclosure samt kötid med C2C på Cosmopol, där det redan står dubbelt så många människor än vad som ryms under tältdukens begränsade utrymme. Tur då att Blanco och hennes sidekick Psycho Egypitian gör allt för att kompensera detta. Volymen är högre än vad trumhinnorna tål och basen avgrundsdjup när de släpper lös Kingpinnin direkt efter inledande Haze.Boogie.Life, båda från Cosmic Angel-mixtapet. Det är cirka fem gånger mer rörelse på scen än i publiken, som mest står och gungar med samtidigt som Blanco och Egyptian rusar runt som galningar; långt ifrån vad Kendrick Lamar gjorde någon timme tidigare.

Mellan flera av låtarna kör Blanco instrumentala skits på flera minuter, dessvärre utan någon vidare taktkänsla. Varför detta ska vara ett inslag i showen är svårt att förstå då DJ Larry B gör en stadig insats bakom mixerbordet. ”I feel like I’m the prettiest girl on the entire festival”, ropar Blanco utan ironi och till allmänt jubel. Hon hypar ofta upp sig själv på det sättet. När hon vid ett tillfälle ligger ned på golvet och ropar ”I am a God” är kopplingen till Kanye West uppenbar; även om Blanco inte är i närheten av Mr. Wests övergödda monsterego och dessutom har en annan anledning till sitt självförtroende. Hon använder konsten som uttrycksmedel för att ge ett långfinger till alla som rynkar på ögonbrynen åt hennes tvinnade rastalockar och homofobiskt ifrågasätter hennes rätt att göra hiphop; en genre som vi alla vet oftast är hopplöst övermacho (Kitty Pride skrev en jävligt bra text om detta efter att Danny Brown utsatts för ett sexuellt övergrepp på scen). ”These motherfuckas don’t know me man/I’m talkin’ bout all of you” sjunger Blanco i Crisp Clean, och när hon ropar ”these niggas can’t touch me” och ”shit’s so deep I’m feeling special” känns det som mer än den vanliga självhyllarjargongen. Det betyder faktiskt något.

Spelningen tar sig även surrealistiska uttryck. En lång instrumental passage där Blanco och Egyptian vrålar ”we’re gonna fuck this club up” kulminerar i en armada av blixtrande strobes, tät rök och en Mykki Blanco som i profil headbangar i motljus, på ett sätt som skulle fött moshpits om publiken varit en annan. Det hela exploderar i Wavvy som live växer sig till ett rovdjur. Beatet till Angggry Byrdz går igång och alla förväntar sig en tung avslutning när Blanco plötsligt bara lämnar scenen och låter musiken fortlöpa instrumentalt. Förvirringen är total, och även Larry B verkar förvånad där han lite tafatt dansar bakom DJ-båset. Bisarrt är ordet, och självklart en enorm besvikelse. Personligen har jag aldrig sett någon annan göra så. Men sedan är inte heller Mykki Blanco som någon annan.