Myrkur
Where’s the Music?, 3/2 – 2017

Få genrer är så autenticitetsbesatta som black metalen. Att vara äkta är för många en grundförutsättning för att musiken artisten gör överhuvudtaget ska få lov att existera. Att Myrkur, eller Amalie Bruun som hon egentligen heter, har fått utså mängder av kritik för att hon inte lyder till genrens äkthetskonventioner är därför inte så konstigt. Med en bakgrund som modell och skapare av popmusik (till exempel ett ledmotiv till realityserien Paradise Hotel) är hennes bakgrund för många helt enkelt för problematisk för att vara förenlig med en black metal-karriär. Det är givetvis inte sant. Myrkur är nämligen något av det bästa genren har att erbjuda just nu.

Med ett band med vitmålade ansikten bakom sig växlar Bruun mellan att stå på kanten av scenen och stå längst fram och fronta. Ibland spelar hon fiol, ibland gitarr och ibland fokuserar hon enbart på att blanda sin skönsång med mörka vrål. Likt Deafheaven, som också alltjämt får höra att de är posörer, bidrar Myrkur med något nytt till den annars konservativa genren. Deafheaven drar in shoegaze i smeten, och Myrkur blandar in en finkänslighet som annan mer renodlad black metal ofta inte har. Ren skönsång mixas ständigt med mer traditionella vrål, och ljudbilderna pendlar mellan att vara medeltidsvackra och hårt manglande. Live är det minst sagt en omtumlande upplevelse, och publiken på Dynamo-scenen står och blir hänförda av hennes fantastiska röstkvalitet och headbangar om vartannat.

Det enda som egentligen går att klaga på är ljudnivån som ligger långt under standard och drar ner helhetsupplevelsen något. Detta gör att de mer manglande partierna inte riktigt får fart – en nyckel för att sådana här spelningar ska kunna fungera. Men för Myrkur är det egentligen inte ett problem. De lugna partierna blir i stället de som hamnar i fokus och som blir mest träffande, även om en blandning kanske hade varit bäst. Kvällens bästa låt blir den kompromisslösa Onde børn, där Myrkur lyckas förena båda av världarna hon verkar inom på ett fantastiskt sätt.

Trots att speltiden är utsatt till 45 minuter går Myrkur av efter lite mer än 30. Ett par spår till hade lätt kunnat klämmas in, men i det stora hela spelar det ingen roll. Det här är en showcasefestival med betoning på att visa upp sig – Myrkur visade upp sig från sin allra bästa sida.