Mysigt men inte mer med Palpitation
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Palpitation

Foajébaren, Göteborg

Betyg: 6/10

Foajébaren på Stadsteatern. Gå upp för ett par trappor som slirar åt olika håll. Hade trappor i allmänhet rört på sig som på Hogwarts känns Stadsteatern som en byggnad som snabbt hade anammat konceptet. Gå in och möts av Samuel Adams för 30 kronor, en DJ som spelar Taken By Trees, Tycho och Craft Spells och människor som ser ut som plastmedlemmar i Beatles. Och som en del annat däremellan, du vet, det lilla utrymmet som finns mellan att se ut som en plastmedlem i Beatles och att se ut som vem som helst i övrigt i hela världen. Gå ut på den lilla betongplätten utanför de regntunga fönstren och titta ut över Götaplatsen och dess omgivande byggnader.

Gå in igen och se Palpitation spela i Göteborg för första gången på drygt ett och ett halvt år.

Jag har aldrig varit här innan men det blir en varm räddning från regnet, som en rökbolmande stuga på ett kalt fjäll. Så medan Avenyn förvandlas till Göta Kanal (4) sjunger Ilon Vejde och Ebba Carlén sina smått unika kärleksvisor. En Rasmus spelar den centrala trumpet som höjt inspelade låtar som What If över mängden och givit runda kanter till duons annars litet enspåriga ljudbild. Men trumsetet, som hade behövts som injektion, lämnas hemma till följd av att trummisen blivit pappa. Förinspelade rytmer kommer därför från en dator istället för att födas på plats.

Man kan kalla Palpitations låtar för drömpop och jag läste i en intervju att de till och med gillade den benämningen. Jag personligen drar mig för det. Likt The xxs Coexist har de på sina två utgivningar låtit lite för verkligt för det. På lördagens återkomst till västkusten blir det däremot aldrig så naket som man anat och hoppats. Snarare trevar de fram, nöjer sig med många tack och att förvånas över att så mycket folk har slutit upp. Mellansnack är knappast väsentligt men ibland behövs det. Har man en skadeskjuten banduppställning, noll scenshow och står på en intim scen krävs det nästan ett passande sådant för att pricka den eftersökta känslan.

Men det är svårt att vara besviken på Palpitation. De ligger med enkla medel bakom några av de ljuvligaste låtarna om kärlek från de senaste åren och de verkar finna sig i att få på tok för lite uppmärksamhet – vilket de inte borde. Börja förvänta er att det dyker upp folk på era spelningar. Något annat vore en förolämpning. Och även om det finns saker att anmärka på i hur spelningen styrs upp stämningsmässigt är det svårt att klaga på hur det låter. Så avslutar de dessutom med Faraway – som innehåller allt det som gör Palpitation så bra; de ringande gitarrerna, de subtila beatsen, den hesa, spruckna rösten – och kliver av med flaggan i topp.

Det stannar vid mysigt. Bra så. En spårvagn gör revor i vattenpölarna när vi stiger ut genom dörren. Palpitations musik får mig av någon anledning att tycka mer om Göteborg utan att någon av oss är från staden från början.