Mystiken offras för glamour
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Niki & The Dove

Roskilde

Betyg: 6/10

Niki & The Dove har blivit ofantligt mycket större sedan jag såg dem i en folktom lada på Popadelica i Huskvarna i fjol. Hypen har legat tät kring bandet enda sedan DJ, Ease My Mind började kretsa omkring i bloggosfären någon gång runt 2010, och sedan dess har allt flutit på för Stockholmsduon. På Popadelica var de ett ungt band, enbart de två på scen i en mörk, mystisk och magisk show. Numera har bandet valt en mer glamorös approach, med mer ljus och buzziga synthar. Livesättningen har utökats med två percussionister och lika många bakgrundsdansare. En livetrummis tillför alltid ett extra element, men vad de två tjejerna i tights gör på scen har jag fortfarande svårt att förstå. Kanske fungerar de som sångerskan Malin Dahlströms kvinnliga turnésällskap, för att vicka självlysande rockringar runt höfterna och kasta glitter över trummisens cymbaler känns bara konstigt, inte häftigt.

Denna underliga scenshow är det som drar ned Niki & The Dove. Som publik vill man förstå vad som händer, och varför, vilket också är det som gör jj till en så besynnerlig liveakt. Musikaliskt verkar Niki & The Dove dock ha hittat sin nisch. Djurisk naturmagi, melodiska poprefränger samt särpräglad sång renderad genom stundtals mörka, stundtals storslagna ljudbilder som Gustaf Karlöf skapar. Det fungerar dessutom bra utanför studion, och jag kan till min glädje inte se något vitlysande äpple generera statiska bakgrundsmelodier någonstans på scenen. Dahlström sjunger oss genom Tomorrow, The Fox  och The Drummer. Det är väl utfört, men det når inte fram. De oförklarliga konstigheterna de två dansarna sysslar med är lite distraherande,  och när Dahlström lovar att vi ska vara med att genomföra ett ”experiment”, som sedan rinner ut i sanden, blir det ännu tydligare att framträdandet inte är enhetligt.

Under The Bridges avslutar spelningen, och det är tydligt att publiken i det fullpackade Odeontältet är nöjd. Jag förstår det, då Niki & The Dove musikaliskt är ett väldigt bra band som levererar en godkänd liveshow. Men någonting får mig att längta tillbaka till den där ladan i Huskvarna, där det var mörkt, mystiskt och magiskt. Och framförallt mycket mer intimt.

Foto: Magnus Olsson