När Balkanhalvön intog Uppsala

Förväntningarna är skyhöga när Balkans trubadurlegend förbereder sig för att inta Uppsala Konsert & Kongresshall för den enda inbokade spelningen på svensk mark i år. Andra Generationen har dessförinnan värmt upp en förväntansfull folkmassa som utgörs av såväl unga som gamla. Plötsligt hörs en avlägsen trumpet i den bakre änden av lokalen och fram träder medlemmar ur brassbandet The Wedding & Funeral Band iklädda serbiska folkdräkter. De jobbar sig genom ett visslande folkhav och upp för scenen där de sammanstrålar med en leende man i silverkostym och guldskor: Goran Bregovic. Gitarristen och låtskrivaren i ett av forna Jugoslaviens absolut största band (Bijelo Dugme) är i den resterande världen mest känd tack vare den framträdande roll som hans musik har fått i så gott som alla av Emir Kusturicas populäraste filmer, bland annat Underground och Svart katt, vit katt.

Efter att ödmjukt ha förklarat att Sverige är turneringens första anhalt och tackat publiken för uppslutningen inleds spelningen. Och vilken spelning det visar sig bli. Tempot byggs långsamt upp och inleds med tangon Ausencia men inte mycket senare trycks gasen bokstavligen i botten när konstellationen bestående av sångerskor, trummor, en gitarr och flertalet blåsinstrument får taket att lyfta med populära Gas Gas. Det största lasset dras helt klart av sångaren och trumslagaren Alen Ademovic som sitter bänkad på scenen bredvid Bregovic. Hans överväldigande och aningen hesa röst i kombination med de livliga orkestermedlemmarna får en att bortse från den löjligt tråkiga och statiska scenbelysningen. Den verkar inte störa Bregovic som mestadels blundar, dirigerar orkestern och tycks njuta helhjärtat av stunden. Den stör inte heller de övriga bandmedlemmarna som stundtals utkämpar ivriga och hängivna blåsdueller för att vinna publikens gunst.

Utrymme ges åt såväl gamla klassiker som nya mästerverk men även filmmusik från främst Underground. Wedding Cocek och Ya Ya är två av många guldkorn. En tredje är Mesecina och efter att ha hänförts av spelningens mest rytmiska låt är dansgolvets genererade värme så dräpande att folk börjar hyperventilera. Det är därför inte märkligt att de två nästföljande låtarna är betydligt lugnare. I Ederlezi får vi på allvar bekanta oss med de bulgariska sångerskornas sirenförtrollande stämmor och långsamt återladda batterierna inför ”the grand finale”: Kalasjnikov. Trots att vi efter flera timmar fyllda av svettig är framme vid den sista låten lyckas bandet och folket förtränga tröttheten och dansar på mellan liv och död. Aldrig tidigare har så många människor tryckts ihop på en så begränsad yta och aldrig tidigare har begreppet kaos varit så appliceringsbart på en situation som denna.

Applåderna, busvisslingarna och tårarna når inga gränser när en exalterad publik tackar för en uppvisning i världsklass. När jag lämnar lokalen känns benen tunga och jag staplar fram full av eufori. Trots att låten Bubamara uteblev så vågar jag klassa spelningen som en av de största händelserna i Uppsala sen kyrkan kom till byn. Jag vågar påstå att det här är en drömbokning som skulle få igång vilken dansvänlig festivalpublik som helst. Vi får hoppas att någon hörsammar min önskan och att Balkangänget hittar vägen till en svensk scen redan i sommar.

Text och foto: Maksim Milenkovic