”När han med sin raspiga röst skriker ut sina sorger ser mannen bakom gitarren ut att lida på riktigt.”

The Tallest Man On Earth, Hultsfred

Betyg: 8/10

Den sedvanlige trubaduren med Bob Dylan som största inspirationskälla, Kristian Matsson eller The Tallest Man On Earth som hans ironiska alias lyder, har förfört många hjärtan enbart med hjälp av sin originella röst, sina poetiska texter och sitt skickligt fingerplockande gitarrspel. I Sverige har han inte fått samma genombrott som internationellt, och att sätta honom på största scenen är en malplacering även om publiken är relativt stor. Kristian Matsson hade gjort sig bättre i den mysiga och intima Teaterladan (numera White Stage) eller på den röda tältscenen. Men att The Tallest Man On Earth är älskad och hyllad råder det inget tvivel om. Det blir särskilt tydligt när stora delar av publiken sjunger med i både vers och refräng när han inleder med It Won’t Be Found. Mannen från vidderna fortsätter sedan med den fantastiska lyrikprestationen The Gardener, ett ode om ett desperat försök att lappa ihop de sista spillrorna av ett förhållande.

Matsson genomför det snabba och folkmusikinfluerade fingerplockandet med en slående inlevelse. Han sjunger med oerhörd känsla, och när han med sin raspiga röst skriker ut sina sorger i Where Do My Bluebirds Fly ser mannen bakom gitarren verkligen ut att lida på riktigt. Mellansnacket är avslappnat och humoristiskt för att inte säga ödmjukt, och i det (för Hultsfredsfestivalen sällsynta) gassande solskenet låter Troubles Will Be Gone mer sann än någonsin. Trots att det bara är en man med en gitarr (kompbandet som deltar i ett fåtal låtar tillför egentligen inget) så blir det aldrig tråkigt. Matsson fixerar olika delar av publiken med sin genomträngande blick under tiden han spelar, vilket får alla att känna sig delaktiga. Han dedicerar överraskande Love Is All till Veronica Maggio, och King of Spain är en pärla som blänker extra starkt. När flickvännen Amanda Bergman, alias Idiot Wind, sluter upp för att sjunga avslutande duetten Thrown Right At Me går det rysningar längs ryggraden. De spröda stämmorna, kärleksleken mellan paret på scen och texten om att växa upp till någonting vackert avslutar en spelning som inte kan beskrivas som annat än fantastisk.

Foto: Magnus Olsson