”När spelningen når sina toppar är det rysligt bra.”

Håkan Hellström, Storsjöyran

Betyg: 7/10

Om man ser till antalet spelningar vore det en kraftig underdrift att kalla Håkan Hellströms vår för hektisk. Sedan turnékarusellen drog igång i början av året har han och Augustifamiljen betat av totalt 39 konserter – hans största turné någonsin. Och efter Hellströms fantastiska höst, där han prydde förstasidan på nästintill vartenda magasin i pressbutikernas tidningshyllor, är det nog helt logiskt att han och bandet nu smider medan järnet är varmt.

På Stortorgets scen i Östersund hänger en ensam hatt över ett mickstativ. Den ska snart dansa runt på Håkan Hellströms huvud. Men först ska Håkan själv dansa in under standardöppningsnumret Dom där jag kommer från. Hans röst är lite sliten, gissningsvis en konsekvens av det intensiva turnerandet. Därpå följer Kom igen Lena, en väl inarbetad poppärla som alltid sitter som en smäck. Det välbekanta pianointrot är numera lika självklart fastsytt till låten live som plösarna till samtliga Converse-skor som håller denna hjord av diverse inrest och regionalt popfolk till publik stående.

Och så tuffar detta välsmorda popmaskineri på, medan Håkan hinner upptäcka att han haft gylfen öppen, ta en shot på scenen mitt under brinnande Jag vet inte vem jag är men jag vet att jag är din samt förvandla Det är så jag säger det till kompisen Eldkvarns Kärlekens tunga, något som skapar oväntad kärleksfull gåshudsallsång över hela Stortorget.

Detta är fjärde gången jag ser Håkan Hellström i år, och tyvärr blir det inga överraskningar i setlisten. Mellansnacket har jag hört förr och bitvis osar konserten rutinjobb. Men bland de smickrande melodierna, gymnasiala texterna, blåsinstrumenten och skälvande avrundningar är det också samtidigt svårt att misslyckas. När spelningen når sina toppar är det rysligt bra.

”Go crazy, Östersund!” uppmanar Håkan och framför Klubbland. Publiken dansar. ”Vart du vill så fort du kan!”. Publiken ramlar, och välter. Det här är dans dans dans, precis som det skulle vara. Konsertens höjdpunkt nås i inledningen till Känn ingen sorg för mig Göteborg. En låt lika väntad som regn på midsommar, men det spelar absolut ingen roll. När Daniel ”Hurricane” Gilbert knäpper igång det där ljuvliga gitarrintrot ryser jag bokstavligt talat från topp till tå, och påminns återigen om att den fortfarande är en av Håkan Hellströms allra bästa låtar.

Som sista låt, efter 1 timme och 40 minuter, bjuder Göteborgssonen på titelspåret från senaste skivan 2 steg från Paradise. Just denna livfulla version rymmer hela tre tonartshöjningar och landar sedan i ett tjockt konfettiregn. Där och då är det svårt att inte strössla superlativ över känsloläget.

Text och foto: Christian Ploog