Hur Nas än gör kommer allt förbli en skugga av debuten tillika mästerverket, Illmatic. Nästintill en perfekt hiphop-skiva. Sedan 1994 har han inte haft det lätt, slängt ur sig en hel del mediokra album innehållande ett par singlar värda att notera. Men han har aldrig riktigt slungat in oss i de trånga gränder debuten visade upp. Med ett stort undantag för Stillmatic, där han verkligen visar att han tillhör de allra största.
Genom åren har han brottats med dåliga producenter, och det är först på Life Is Good som vi kan säga, välkommen tillbaka. Glatt överraskad över hur Nasty golvade oss för ett tag sedan. Förväntningarna trissades upp för den eminente rapparen som Nasir Jones trots allt är.
Rakt igenom är skivan en dröm för varenda producent. Det är som att åka nedcabbat från Queens till Manhattan. Det är grönvågen. Inga rödljus som stoppar det flow låtarna per automatik bygger i den ordning de ligger.
Daughters snygga gung känns lika rätt på catwalken som i en sunkig klubb signerad Harlem. Det harmoniska arrangemanget med den sjungande kören bryts snyggt av med Nas aggressiva framtoning, om än något tillbakalutad för den här grabben.
90-tals vibbarna är starka på introt till Reach Out. De skrobblande ljudtonerna som sedan möts av Mary J. Blige felfria stämma slutar i en porös framställning, och jag ligger som i fosterställning efter ett album som på många håll skildrar uppslitningen från Kelis.
Skivans storhet stavas dynamik. Det spelar ingen roll om det är Mary J. Blige eller Anthony Hamilton som gästar. Den vackra kontrasten när deras röster möter Nasir Jones sofistikerade stämma får till och med Kanye West att önska att det var hans namn som stod på omslaget till Life Is Good.