Natalie Prass
Flow Festival, 16/8 – 2015

Albumartisten Natalie Prass har en otroligt graciös aura i kring sig. På den självbetitlade debutskivan, som producerades av Matthew E. White, förvandlas hennes enkla singer/songwritergrund till ambitiös storbandspop med hjälp av en 21 personer stark orkester. Hela albumet är byggt kring den, och resultatet blir storslagna men intima kärlekslåtar som luktar 30-tal och samtidigt känns moderna.

Att göra ett album på det sättet leder såklart till vissa svårigheter när låtarna sen ska ut på vägarna. Att ta med hela orkestern är ingen omöjlighet, men inte heller det enklaste projekt man kan ta sig för. Prass har därför, som väntat, valt att översätta låtarna till en traditionell rockbandssättning. På grund av det har det här giget känts otroligt svårt att sia om på förhand. Hur kommer låtarna må av att bantas ned så brutalt?

Väldigt bra, visar det sig. Faktum är att de inte ens bantas ned, utan förvandlas. My Baby Don’t Understand Me görs till en häpnadsväckande tung rocklåt, med gitarrsolo istället för stråkparti. It Is You blir mjukt jazzig, med sång och skickligt gitarrspel som enda komponenter. Den är praktiskt taget redan inskriven i Real Book (en världskänd notbok som samlar de mest klassiska jazzlåtarna). Allra bäst är dock Bird of Prey, som oväntat nog blir en grym funkdänga. Tempot höjs något och de dansanta gitarrerna för tankarna till Chic (som spelat på huvudscenen tidigare under festivalen).

Som liveartist är Natalie Prass alltså svår att ringa in. Inte bara på grund av den mångfacetterade musiken, utan också på grund av hennes scenpersonlighet. Hon uppträder på en popfestival, beter sig som en sensuell (och uppfriskande arrogant) americana-artist och har med sig ett band som hör hemma på en bluesklubb. Varför inte toppa det med ett spontant jam på Run DMCs It’s Tricky? Prass tycks inte se någon poäng i att definiera eller begränsa sig själv.

Utöver ovan nämnda albumlåtar spelas också en hel del nya låtar. De är faktiskt fler till antalet, och som om det inte var nog gör dem det ännu svårare att pricka in vem hon är och vart hon är på väg. En skulle mycket väl kunna göras i samma storbandssättning som tidigare, en annan är otvivelaktigt rockig, en tredje heter Jazz och låter som att hela gänget tagit på sig färgglada kläder, hittat lite LSD och rest tillbaka till 60-talet. Alla försök att gissa hur nästa skiva kommer låta är därför förgäves. Inte heller hade någon som lyssnat på hennes debutalbum kunnat gissa att liveshowen skulle låta såhär. Vi kan uppenbarligen aldrig veta var vi har Natalie Prass.