Nationalteatern kan än

Nationalteatern, Putte I Parken

Betyg: 7/10

1974 kom Nationalteaterns genombrott som ett band, Livet är en fest. Albumet kom att vara avgörande i den vänsterorienterade socialismen som färgade det svenska samhället rött under 1970-talet. År 2011, på Putte I Parkens Stage of Joy-scen, står endast ett fragment av det forna kollektivet, men det håller fortfarande. Bängen Trålar inleder en spelning där alla sjunger med, och trots att Mattias Hellberg, tidigare The Hellacopters-medlem, tar över sången på vissa av bandets låtar är Ulf Dageby fortfarande en ikon. Och sjunga, det klarar den gamle räven fortfarande av.

Nostalgi och retro från den äldre publiken som sitter i gräset och nickar till takten blandas med handklapp och dans från ungdomarna längst fram. Båda lägren kan texterna. Även om Nationalteatern musikaliskt inte lever upp till en särskilt hög nivå finns det fortfarande en äkthet hos bandets tre originalmedlemmar där de står på scen. Den kultstatus de successivt samlat på sig under mer än trettio år räcker mer än nog. Livet är en fest bidrar till allmän allsång, trots att publiksiffran inte kan överstiga tre tusen. Barn av vår tid, Sent en lördagskväll och Jack The Ripper är alla ingredienser i det recept som Nationalteatern kokar ihop till en minnesvärd spelning. Jag saknar dock Jaqueline Nakiri, som skulle kunnat göra den kvinnliga rösten på Speedy Gonzales och Hanna Från Arlöv, men det är överkomligt en dag som denna. ”Vi har gjort EN vacker låt, och det är den här”, säger Dageby innan Om Bara Min Älskade Väntar får avsluta spelningen. Nationalteatern bevisar, trots att 70-talets proggrörelse sedan länge är förbi, att nostalgi ändå värmer allra bäst.

Foto: Magnus Olsson