Live

Neil Young & Crazy Horse
Stockholm Music & Arts, 3/8 – 2014

Publicerad: 4 augusti 2014 av Magnus Olsson

8

När Neil Young återvände med sitt Crazy Horse 2012 förvånade han alla. Inledande spåret på Psychdelic Pill är mastodonta Drifter In och mäter 27 minuter och 36 sekunder. Rockgubben hade fortfarande både formeln och orken för att smida ihop ett nytt evighetsstycke. Den konsten är det få som klarar av vid 68 års ålder. Att han på scen river av en uttöjd version av Ragged Glory-klassikern Love and only love som når nästan 20 minuter förvånar ingen. På scen är han evigt ung. Han är en mästare på att låta gitarrackorden flyga genom himlen, i symbios med Stockholms vackra skyline som backdrop kunde kvällen knappt börjat bättre.

Det är något speciellt över Neil Young, den gamla rockräven som enligt uppgifter krävt att samtlig personal använt papptallrikar av modellen oblekt papper tidigare under kvällen, där han fortsätter sitt politiska mantra när han sjunger om girighet och oljebovar i sällsynta Standing in the light of love. Hans engagemang har med åren knappast vissnat, på sistone har det till och med skruvats upp några snäpp. Bara för några veckor sedan kämpade han för regnskogen och igår stod det klart att han bojkottar bomull som inte är ekologiskt. Hans medvetande smittar av sig i en mer aggressiv framtoning, trots Living the wars lågmälda arrangemang. Men det trappas upp i urstarka Love to burn, där gitarrsolona får en extremt central plats, i likhet med resterande delar av 1990 års klassikern Ragged Glory som blir lite av kvällens tema.

Den ålderstigna publiken har under kvällen mest gapat ackord efter ackord, i Crosby, Stills, Nash & Young-samarbetet Name of love uppstår kvällens första unisona allsång och rysningarna låter sig inte vänta. Ett vackert munspel blir den naturliga övergången när Young behandlar Bob Dylans Blowin’ in the wind bättre än Dylan själv. Redan där har vi nästan toppat feel good-dosen för dagen. Heart of gold blir så nära en överdos vi kan komma.

Vad kan man egentligen förvänta sig av legendarer som sjunger på sista versen? Peter LeMarc stod för ett majestätiskt farväl och stal de stora rubrikerna den gångna helgen, men Neil Young låter oförskämt ung när han i den mörka Stockholmsnatten väser ut ”Keep on rockin’ in the free world”. En av rockens främsta röster har konserverat sin röst som få andra, raka motsatsen till Bob Dylan. Men framförallt väljer jag som så många andra att tro på vartenda ord han sjunger, den kamp han fortfarande bedriver, det underliggande fredstemat och monumentet Cortez the killer. Det hade räckt så, men med Neil Young får man alltid så mycket mer. Länge leve rocken.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 540 [name] => Neil Young [slug] => neil-young [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 541 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 7 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 541 [name] => Neil Young & Crazy Horse [slug] => neil-young-crazy-horse [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 542 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) [2] => WP_Term Object ( [term_id] => 608 [name] => Stockholm Music & Arts [slug] => stockholm-music-arts [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 609 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 4 [filter] => raw ) )