Live

Neil Young + Promise of the Real
Roskilde, 1/7 – 2016

Publicerad: 3 juli 2016 av Erik Blohmé

7

Det är lite oklart vad vi har att förvänta oss från Neil Young när har kliver på Orange-scenen ikväll, av förklarliga skäl. Efter att ha producerat musik flitigt sedan 60-talet och rört sig mellan många olika stilar och genrer riskerar varje given setlist att lämna ett stort antal lyssnare besvikna. Att vara ett Neil Young-fan är lite som att vara ett The Cure-fan: det är inte alls säkert att du har någonting gemensamt med en person som säger sig dela din entusiasm för artisten. Det filmiska, tårdrypande sångskrivandet på Harvest är väsensskilt från bluesrocken på On the Beach eller proto-grungen på Rust Never Sleeps. De flesta har sin egen version av Neil Young, en styrka som blir ett problem när upp till 60 000 personer ska tillfredsställas samtidigt.

Young gör i vilket fall ett tappert försök, samtidigt som han försöker väva in ett politiskt budskap i den välvarierade och tre timmar långa låtlistan. Inledningsvis står Young ensam på scenen och växlar mellan piano, tramporgel och akustisk gitarr. Han spelar som om publiken bestod av 50 personer på en liten klubb, när det i själva verket står tiotusentals personer framför honom. Effekten är faktiskt väldigt mäktig, men förknippad med vissa problem: personen bredvid mig mansplainar texten till After the Goldrush för sin tjej (samtidigt som en livs levande Neil Young spelar After the Goldrush) och gänget bakom står och skrockar högljutt om något helt annat. Folk vill nog ha högljudd rockmusik, vilket är synd när Young kastar riktigt fina pärlor för svin, såsom The Needle and the Damage Done och Mother Nature. Å andra sidan torde det här bemötandet knappast vara otippat.

På tal om naturen så är Youngs oro för klimatförändringarna något som gestaltas genom en sorts lantbruks-performance art mellan låtarna. Innan Young gör entré går det omkring två bönder och ”sår” scenen med frön, en scen dekorerad med pittoreska blomkrukor som ofta hamnar i förgrunden på storbildsskärmarna. I slutet av konsertens akustiska del springer det in ett gäng personer i kemdräkter och sprutar rök över hela scenen (någon slags GMO-kritik måhända), och när röken lättar finner vi Young omgiven av kompbandet The Promise of the Real, som bland annat innefattar två av Willie Nelsons söner. Om det är nepotism så gör de goda skäl för denna: bandet är som en luftigare men tightare variant av Crazy Horse, och deras samspel med Young fungerar utmärkt. Den första låten med bandet blir Out On the Weekend, vartefter bandet sakta transitionerar från alt-country till hårdrock. Det är anmärkningsvärt hur väl Youngs röst fortfarande låter, men egentligen är det inte så konstigt. Han har alltid låtit som en gubbe och har på senare år bara vuxit ikapp sina stämband.

Spelningen gör ett stort och omfattande antal nedslag i Youngs diskografi, med ett lite överraskande fokus på Ragged Glory och den omgivande erans gitarrutsvävningar. Den 10 minuter långa studioversionen av Love to Burn blir minst dubbelt så lång live när bandet utforskar varje vrå på gitarrhalsarna mellan verserna. Samma sak under Powderfinger, där bandet loopar ackordföljden ordentligt för att jamma mellan de återkommande textraderna om en ung man som blir skjuten av en militärbåt. Ordet ”gitarrsolo” får nuförtiden de flesta sunda människor att rygga tillbaka i en grimasch av äckel. Youngs solon är dock inte ”solon” i ordets ursprungliga bemärkelse. De är inte showiga eller tekniska, och de bygger framförallt på ett intimt samspel med resten av bandet som tillsammans bygger upp intensitet och spänning; de är som postrockens ursprungliga hieroglyfer, insprängda i den traditionella americanan.

Youngs betydelse för rockmusikens utveckling är lika svår att förneka också när det kommer till rent riffande: han har blivit kallad ”the godfather of grunge” just tack vare de tongångar som definierar Keep On Rockin’ In The Free World, en ofta missförstådd låt (nu senast av Donald Trump) som i själva verket är en bitter, svidande kritik mot den fria värld som inte förmår ta ansvar för sig själv eller för andra delar av världen. Kanske är Young trött på tvetydigheten, varför han lagt till ännu en vers om miljöförstöring och jakten på olja som han sjunger medan hela ansiktet lyser av brinnande avsky. Lite preachy kanske, men med passion så det räcker och blir över.

Miljökampen är också inbyggd i setlistens dramaturgi. Genom att spela Country Home och vackra Everybody Knows This is Nowhere precis innan den nya låten Seed Justice ställer han landsbyggsidyllen mot den ekologiska katastrofen på ett sätt som undviker att bli trött plakatpolitik. Efter ett tag är det dessutom dags för skördetid på scenen, och fröna som såddes under inledningen har burit frukt (allegoriskt såklart) som bandet äter av innan de spelar Vampire Blues: ”I’m a vampire babe, sucking blood from the earth” som refrängen går.

Dessa teman kommer från senaste släppet Earth, ett livealbum där bandet tolkar de Young-låtar som genom åren handlat om natur och ekologi. Men precis som protestskivan Living With War nästan förstördes av det tjocka lagret körsång på alla låtar (som skulle representera ”folkets röst”) så präglas Earth intressant nog av att djurläten ligger lite här och där i mixen, och dessutom används som percussion och rytminstrument. Som Pitchforks recension uttryckte det: ”Simply put, the album would probably be better without the animal sounds”. Live slipper vi lyckligtvis höra den amerikanska ladugårdsfaunan, förutom vid ett absurt tillfälle när Young mitt i rockmusiken går fram till mikrofonen och härmar en höna. På tal om snedsteg så toppas nästan alla låtar av med onödiga ”big rock endings” som känns rätt töntiga ställda mot musikens i övrigt höga värdighet och autencitet. Det blir lite väl mycket Van Halen-känsla när hela bandet envisas med att freaka ut under sista ackordet, ibland i flera minuter.

Spelningen avslutas med en lång version av ytterligare en Ragged Glory-låt, Love and Only Love. Den ena gitarristen har en Sonic Youth-tröja på sig (den som näst efter Unknown Pleasures-tishan är det vanligaste plagget för den förmodat upplysta festivalbesökaren) och det är verkligen fröet till noiserock vi hör. Det är ingen slump att den unga Will Toledo a.k.a Car Seat Headrest nämner Neil Young senare under kvällen när han bjuder på sin högljudda poprock. Youngs unika gitarrljud tystnar efter tre timmar på scenen, men det kommer tveklöst fortsätta eka genom musikhistorien såsom det gjort sedan 70-talet. Och det Young-fan som stannade hela konserten hörde alldeles säkert något just den personen hoppats på, förmodligen mer än bara en gång.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 540 [name] => Neil Young [slug] => neil-young [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 541 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 7 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 265 [filter] => raw ) )