Neon Indian – Era Extraña

Neon Indian – Era Extraña

Betyg: 6,5 / 10

Det är svårt att måla upp en bild av det femtiosju sekunder korta introspåret Heart: Attack men jag ska ändå göra ett försök. Tänk dig en raket som i ultrarapid lyfter från jordens yta i ett uppblommande rökmoln. Sedan tystnad, när omloppsbanan inleds i ett tillsynes oändligt svart vakuum. Tänk dig sedan att allt detta skedde i åtta bitar i ett bortglömt tv-spel. Kanske låter det flummigt, absurt men samtidigt så är det precis de orden i kombination med identitetskris som på bästa sätt ramar in Neon Indians andra album. Inspelad under fyra intensiva veckor i Helsingfors(där han blev förföljd av en uteliggare och hamnade i krogbråk) förra vintern så blir ovanstående ord antagligen mer logiska.

Liksom Ernest Greene i Washed Out så arbetade Alan Palomo i ensamhet vilket jag tror bidrar till den spretiga lite osäkra och ofärdiga produkt som nu träffar mina trumhinnor. Influenserna blir nästintill oräkneliga och antalet associationer som dyker upp vid en första genomlyssning är skrattretande. Jag tycker mig höra både Peter Morén och MGMT för att nämna några. Washed Outs skugga, med avslappnade beat som i korta stunder exploderar i slowmotion, finns där såklart. Dock så lyckas aldrig Palomo med att, på samma sätt, skapa något så tydligt och konkret som Greene lyckades med i Within Without. Debuten som på många sätt definierade, den nu bevisligen kortlivade, genren chill-wave som Neon Indian också tillskrivs. Istället har han placerat ett tunt papper över Washed Outs pop och sedan kalkerat de tydligaste konturerna och elementen. Saken är den att det är slarvigt och otydligt. Inte dåligt men utan atmosfären.

Under sin vistelse i Finland snurrade My Bloody Valentine samt Jesus and Mary Chain i skivspelaren. En detalj som blir som påtagligast i The Blindside Kiss. Malande och ekande men ändå med ett tappert försök till eget anslag. För det är ändå så man får se på de nostalgiska, ständigt närvarande tv-spels ljuden; fastetsade i mallen för samtliga spår.

Blipbloppen blir, till en början, ytterligare en komponent i den detaljrika ljudbilden men när melodierna blir lidande till följd av detta så är det endast enerverande.

Jag får ibland känslan av att man har försökt att få in så många, på pappret, bra ljud som möjligt. Något som ger det hela den slarviga inramning som nämndes tidigare. Antagligen ville Palomo få ut låtar så snabbt som möjligt för att i bloggosfären behålla sin plats som en av sovrumsdiskons främsta älsklingar.

Ibland Lyckas han; ett mekaniskt oljudsfilter med en tung ångestfylld röst fungerar i Hex Girlfriend och blir en känslosam kontrast; Arcade Blues, som är sist ut, inleds med en från Mortal Kombat samplad speakerröst och drar med mig i smittsamma, pastellfärgade rytmer.

Hela albumet är spretigt och till följd av detta också ojämnt. Aldrig dåligt men inte tillräckligt målmedvetet. En målmedvetenhet som är essentiell i dagens musikklimat.