Netsky
Emmabodafestivalen, 25/7-2013

Jag kommer gående från Emmabodas fina bar, där Postiljonen precis gjort en fantastisk spelning. Precis utanför baringången ligger Ängen, där Netsky nu ska börja sitt set om dryga kvarten. I en uppsjö av öselektroniska bokningar så ska det bli skönt att varva dubstepen med något annat. Det är kyligare nu, och min tröja ligger i tältet. Att hämta någon extra öl lockar så klart också. Givetvis tar denna utflykt något längre än beräknat, då jag fastnar i en diskussion rörande om vilka svampar som har finast namn, och vilken svamp jag helst skulle vara. Verkligheten återvänder och jag kikar på klockan: 23:14. Fan.

Så snabbt min trasiga fot tillåter haltar jag tillbaka till Ängen. Avsaknaden av ett dovt dunkade varslar om att spelningen trots allt inte börjat. Några minuter senare är jag på rätt plats igen, och efter ha stått och skruvat på mig en stund, utan aktivitet på scen så sätter jag och mina vänner oss ner i gräset. De hinner inte mer än tända första cigaretten innan den låga bakgrundsmusiken försvinner och ersätts av ett dovare muller. En konferencierliknande herre berättar för oss att vad vi ska få bevittna är något av det bästa belgisk drum & bass har att bjuda på i nuläget (om den belgiska liquid funk-scenen är het eller ej låter jag vara osagt). Hajpen är åtminstone på topp.

Nu hade jag förväntat mig att denna herre skulle ta sin visserligen förförande brittiska accent och förpassa sig iväg från scenen, för att ge plats åt Boris Daenen och hans mixerbord. Det är inte riktigt det som händer, och visst dyker Netsky upp men med sig har han ett knippe musiker. Min förvåning är kortvarig, för så lustigt är det inte. Exempelvis The Bloody Beetroots har en liveshow (med Deathcrew 77) med tillhörande liveband och ett separat DJ-set, så var inte Netsky? Med flera musiker på scen kan man då förvänta sig en fyllig ljudbild. Icke.

Precis som under Zedds spelning på onsdagen är ljudet kanske inte dåligt, det är bara väldigt, väldigt lågt. Musik som denna är inte bara till för trumhinnorna, den ska kännas i kroppen. Basen ska vara så hård att den får min redan hårt belastade lever att vilja vända sig ut och in, mitt hjärta att slå i otakt och bandaget på min hård lindade fot att släppa. Inget av detta händer, och om det kan accepteras under spelningens första minuter bör det korrigeras relativt snabbt. Under följande Love Is Gone höjs volymen något steg, för att sedan tio sekunder senare åter sänkas. Att sången tidvis av överröstas av en väldigt taggad publik må vara hänt här och på andra spelningar, men när en campingstereo 50 meter bort stör ljudbilden är det fan i mig något riktigt fel.

Det märkliga är att tidigare nämnda clownkonferencier inte bara verkar vara en central del av liveshowen, hans mick är också det som hörts mest. Hans funktion är något oklar, och han agerar precis som Amit Duvedani någon form av peppare under större delen av Infected Mushrooms spelning kvällen innan. Följaktligen stör han mer än något annat. Att resten av bandet stundtals bara verkar ha ljud i sina egna monitorer bidrar inte heller till upplevelsen.

En konsert är mer än bara volymen, och visst finns det några riktiga ljuspunkter. Tvingar jag mig att se förbi den bristen så kan jag faktiskt göra några tappra försök att dansa. Det gör också publiken, även om storleken minskat en del under spelningens gång. Come Alive är en av dessa glimtar. Att man har med sig Scarlett Quinn på livesång är en fin gest som uppskattas. Andra hittar som Puppy och The Whistle Song är också några av spelningens finare ögonblick. Ölen i min hand är sedan länge utspilld, och nu klarar inte Netsky av att hålla mig kvar längre. Trötta ben gör att en brassestol, sällskap och en mugg alkoholhaltig dryck lockar mer. Jag lämnar därför Ängen och Netsky med en känsla av besvikelse.