Neurosis beskriver ofta sin skapandeprocess som att de kanaliserar något, gör sig själv till språkrör för något som de menar är oförklarligt. Deras musik beskrivs ofta som just en naturkraft, och precis som det kan vara svårt att förutse vädret kan det nog vara svårt att styra en så pass mystifierad skapandeprocess. Den musikaliska paganismen är bandets största styrka och svaghet, det som gjort gruppen till modiga pionjärer som influerat tung musik i mer än 20 år, men också det som stundtals lett Neurosis in i självupptagna och utdragna kompositioner. I deras egna ögon är visionen utan tvekan alltid fulländad, så även om det ibland går att ifrågasätta hur njutbart det låter utanför replokalen lyder de i alla fall inte under några lagar och regler utom sina egna.
För det mesta låter Neurosis tack och lov fantastiskt. Under sin nu 30 år långa karriär har de presterat ett flertal skivor som kallas mästerverk även utanför metalpublikationernas betygsinflation. Album som Through Silver in Blood, Times of Grace och Given to the Rising har på sätt och vis sofistikerat sludge-metal som genre genom att distansera sig från trött genrekitsch och förflytta musiken till ett transcendent och nästan andligt sammanhang. Neurosis tar sig själva på blodigt allvar, precis som de artister de lånat influenser från, bland andra Swans, King Krimson, Brian Eno och Earth.
Den våldsamma meditationen fortsätter på Fires Within Fires. Det tar ungefär två sekunder innan den vane lyssnaren känner igen sig i den ljudbild som producenten Steve Albini hjälpt bandet att etablera. Riffen och trummorna känns fysiska – det är så nära fast materia som ljud kommer. Det handlar om vacker brutalitet, gitarrer som låter som tvåtaktsmotorer medan förstärkarnas feedbackeffekter tjuter som glidande containrar på lastfartyg. Det går en tunn gräns mellan tyngd och slöhet, och Neurosis vet att balansera precis på gränsen för hur lågt instrumenten kan stämmas och hur långsamt de kan spela utan att tappa spänningen. Scott Kellys grovliga röst låter som ett rullande stenbrott, och de små suckarna som sätter punkt för varje fras understryker tyngden i bandets sound. Det är som att det gör ont att spela den här musiken.
Något är ändå annorlunda jämfört med för femton år sedan. Då kanaliserade Neurosis sin musik lika mycket som de brottades med den, en seans där de frammanade något skrämmande och okänt, också för bandmedlemmarna själva. Nu behärskar Neurosis sin kraft, och bekvämligheten som följer märks tydligt. Kaotiska passager varvas med lugna delar, oljudet är organiserat på ett annat sätt än tidigare, det är helt enkelt mer organiserat än tidigare. Det är i sig inget negativt, bara ett konstaterande att bandet, föga förvånande, förändrats en del sedan de släppte Times of Grace i slutet av nittiotalet. På låten Broken Ground blir det kanske lite för harmoniskt ändå, och riffandet låter väl konventionellt för att komma från en av metalmusikens stora innovatörer. Efterföljande avslutningsspåret Reach, som är helt okej men inte anmärkningsvärt, bidrar ytterligare till att den andra halvan av albumet blir en något andefattig affär i jämförelse med den vitala första delen. Det kan mycket väl vara en smaksak, men det försonande och lågmälda Neurosis kommer aldrig vara lika intressant som det-faller-kvarnstenar-från-himlen-Neurosis.
Redan i början av första spåret Bending Light serveras vi en utsökt sur och giftig melodi, som efter en mellanlandning i bedrägligt lugn brister ut i en dundrande explosion av existentiell ångest. Harmonierna i A Shadow Memory låter precis som smärta och värk, och det gömmer sig en märklig katarsis i de överdrivna flanger-effektera: det är taktfast men ändå otyglat. Albumets höjdpunkt är Fire Is the End Lesson som mästerligt bygger upp till ett av de tyngsta riff bandet någonsin komponerat.
Bedömt som självständigt verk i bandets diskografi så finns det mer fulländade album än Fires Within Fires. Samtidigt så skulle många samtida metalband döda för att kunna skapa musik med sådan tyngd och livskraft som Neurosis verkar skapa utan ansträngning. Även om gruppens sound inte genomgått någon större revolution på femton år så är det nya albumets låtmaterial ett välkommet tillägg till deras redan stora musikskatt, och om inte annat en bra 30-årspresent till fansen. Det går inte att göra annat än att tacka och ta emot.