Neutral Milk Hotel
Øyafestivalen, 8/8 – 2014

När det väl begav sig pratade Jeff Mangum, frontperson i Neutral Milk Hotel, om bandets framtid som självklar. I en intervju strax efter det att deras ikoniska album In the Aeroplane Over the Sea släppts 1998 sa han “I think Neutral Milk Hotel will always continue”, men det tog bara en turné för de orden att låta tomma. Mellan 1999 och 2014 verkade bandet dött, även om Mangum på senare år spelat låtarna under en del solokonserter. Antagligen har det bidragit till deras legendariska status inom indiekretsar och årets återförenande har fått miljontals magar att fyllas av fjärilar.

Spelningen på Øyafestivalen sker en bit in på deras pågående världsturné och förhoppningen är att de ska vara mer uppvärmda än på deras lätt rostiga spelning på Primavera. Scenen de spelar på är inte den största, klockan är vid middagstid, solen skiner och den tätt packade publiken är inramade av lite träd. Det blir exakt så intimt som behövs. Jeff Mangum inleder konserten akustiskt på egen hand med Two-Headed Boy, varpå resten av bandet kommer in strax därpå och trycker igång blåsinstrumenten på The Fool. Tillsammans ser de obskyra ut. Mangums hår och skägg är långt och ovårdat och ger honom uttrycket av den eremit han har ryktet om sig att vara. Julian Koster ser i sin röda mössa på sitt pojkaktiga ansikte ut som Zero från årets Wes Anderson-film The Grand Budapest Hotel. Och om någon undrar ifall Scott Spillane har kvar sitt klassiska sjömansskägg som får honom att se ut som tagen från en skotsk folksaga om mystiska kufar i dimmiga byar så är svaret ja. Ja, och det är större och gråare än någonsin. De ser egentligen alla ut som tagna från valfri Wes Anderson-rulle, även om inspirationen snarare från början går åt motsatt håll.

De kändaste låtarna, som Holland, 1945 och In the Aeroplane Over the Sea, rivs av tidigt och sjuder av spelglädje och kreativitet. På scenen är det sex personer som samsas om omkring 20 olika instrument, däribland fogsvanssågar och en cowbell. De är koncentrerat samspelta och uppsluppet skrattandes om vartannat och det är en klar succé att de spelar på den mer intima av festivalens stora scener. På förhand verkade de ha en något pretentiös inställning till konserten, men den märks inte av alls (det råder till exempel officiellt fotoförbud, men Mangum viftar bort det efter någon låt och säger att publiken får fota hur mycket den vill om den känner för det).

Även om de mest typiska allsångsnumrerna snabbt avverkas så fortsätter konserten att vara underhållande och absolut tänkvärd. Mangums röst är klar och intakt trots de passerade 15 åren och varje ord når fram genom ljudbilden. De säregna texterna får därför önskat utrymme och han får publiken att finna sig fascinerad och upptagen av konstateranden som “how strange it is to be anything at all”, vilket säger en del om hur trollförande han och hans band är. Lekfullheten åker aldrig på stryk och mot slutet exploderar det i en färgglad synthkakafoni, innan Mangum åter står själv på scenen och framför Two-Headed Boy Pt. Two. Cirkeln är sluten, precis så här ska en konsert med Neutral Milk Hotel vara. Deras musik är i högsta grad levande.