Det känns som ett smärre mirakel att Music Complete blev bra överhuvudtaget. Ett mysterium i samma kategori som den katolska förvandlingen från vin till kristi blod. Efter ett decennium av mediokra album, bergsäkra proklameringar om att New Order var slut på riktigt, menlösa sidoprojekt, och nu senast avhoppet av den legendariska grundande medlemmen Peter Hook, så kändes förutsättningarna för ett bra album minst sagt ogynnsamma.
Hook själv tycker det är sorgligt att New Order fortsätter, och för att vara helt ärlig så delade jag den åsikten. Jag stod fullt beredd med sågen när jag tryckte på play, bara för att en dryg timme senare inse att allt vi trodde vi visste om New Order kanske var fel. Kanske var Peter Hooks avhopp ingen tragedi, utan en nödvändighet, något som tvingade New Order att inleda en process som slutade i att de skapade riktigt bra musik igen, en process som nu materialiserat sig i form av Music Complete.
Det är inte så märkligt egentligen, att ett musikaliskt samarbete som pågått sedan 1976 stagnerat en aning. De resterande medlemmarna av New Order har likt nyblivna singlar som undsluppit årtionden av dödstrist monogami fyllt tomrummet efter Hook genom att promiskuöst samarbeta med en flora av olika artister. La Roux, Brandon Flowers, Iggy Pop, Tom Rowland från The Chemical Brothers och stjärnproducenten Stuart Price är alla med och livar upp stämningen rejält.
En återvändo till mer elektronisk produktion innebär helt enkelt en återvändo till vad New Order är bäst på. Dansrock med discomentalitet, studsiga syntar och en ständigt smattrande stängd hi-hat tillsammans med enkla gitarrslingor. Låtarna känns ändå inte som gammal skåpmat: ta till exempel Stray Dog, ett stycke musik uppbyggt kring en svamlig men fantastisk Iggy Pop-monolog. Låten rör sig ostört mellan dramatisk disco, ett närmst Joy Division-liknande breakdown och märklig spoken-word, över ett självsäkert trumspår och atmosfäriska arrangemang. Mer traditionella New Order-spår som Tutti Frutti eller Superheated får hjälp av den livliga ljudbilden och de redan nämnda gästerna.
Bernard Sumners naivistiska texter, som alltid stått i märklig kontrast till bandnamnets allvarliga konnotationer (en referens till nazi-Tyskland), är i princip oförändrade sedan 80-talet, och nu som då så kommer Sumners undan på grund av att han låter så oerhört uppriktig. Det han sjunger är liksom så banalt att han bara måste mena det. Fast, författarskapet är ändå lite mer sofistikerat än bara ”Up down, turn around / Please don’t let me hit the ground” denna gång: på låtar som Restless och Singularity så tycker jag till och med att texterna är bra. Ängslighet kring förändring tycks vara ett genomgående tema, vilket är passande sett till hur bandet själva hanterat sådana eventuella känslor på ett föredömligt sätt.
I likhet med Pet Shop Boys och deras lysande släpp Electric så har New Order framgångsrikt förflyttat sitt sound till 2010-talet. De må ha kokat den här rätten på ungefär samma recept som förr, men ingredienserna och kryddorna är så pass väl avvägda att detta inte bara är bandets bästa skiva sedan Technique, jag vågar påstå att Music Complete till och med är bättre än Technique. Vi lever i en gynnsam tid för gubb-electronican. Gör bandet en bra spelning på Annexet i november så är miraklet fullbordat.