New Order
Stockholm, 8/11 – 2015

Det är nästan en liten minifestival som går av stapeln denna söndag. På Debaser Medis bjuder Purity Ring på drömsk pop, på Kägelbanan står Ariel Pink och tokar sig på scen, och på Lilla Hotellbaren spelar Lower Dens. Den självklara headlinern till festligheten är ändå New Order – bandet som bildades ur skärvorna från Joy Division och vars pionjärskap inom ett antal genrer har gett dem en särställning inom popvärlden. Det är också i mångt och mycket en headlinespelning den pånyttfödda gruppen bjuder på, en lyxig och välgenomtänkt tillställning från början till slut.

New Order släppte nyligen ett nytt album, det första på tio år tillika det första utan nyckelmedlemmen Peter Hook. Att det nya alstret Music Complete låter så bra som det gör är nästan ett litet mirakel i sig – förutsättningarna var ju minst sagt inte de bästa. Hook, som numera turnerar på egen hand med gammalt Joy Division-material, har inte spelat med gruppen sedan 2009 och trots att han givetvis saknas på scen så har bandet lyckats spela in ersättaren Tom Chapman på bästa vis.

Under den lite drygt två timmar långa konserten hinner New Order med att bjuda på det mesta. Steril postpunk i Ceremony, ilande syntar i Your Silent Face och dansant discopop i Bizarre Love Triangle. Även de nya låtarna är fulla av liv, och det märks att bandet känner en viss stolthet över dem. Främst märks detta i den danslystna Tutti Frutti som blir full av liv på scen. Som pionjärer inom det mesta kan jag ibland uppfatta produktionen på många New Order-spår som ganska förlegad. Det är något som inte går att uppfatta live, låtarna har uppdaterats för att passa in i en ny tidsålder och ett livesammanhang. New Order har inte känts så relevanta som nu på väldigt länge.

För att ytterligare rama in låtarna, och kanske ta bort fokus från att Bernard Sumner ändå är en rätt loj frontperson, har bandet en makalös scenshow. Utdrag ur filmer blandas med präktiga animationer relaterade till låten som framförs. Allt känns flott och uttänkt i minsta detalj – precis som en headlinespelning ska.

När stråkarna ur Street Hassle börjar ljuda innan Temptation når spelningen sin högsta punkt, passande nog i det ordinarie setets sista låt. Samplingen – som känns lika mycket som en subtil hyllning till Lou Reed som ett sätt att sätta sitt eget artisteri i ett sammanhang – blir förgörande mäktig. Strax därefter äntrar bandet återigen scenen i klassiskt showbizmanér, men har då tagit skepnaden av Joy Division och framför både Atmosphere och Love Will Tear Us Apart. Jag ställer mig kluven till valet att framföra Joy Division-låtar live. Varför göra anspråk på en låtskatt som bara två medlemmar på scen var med och skapade, och när den självklara ledaren inte längre finns bland oss. Där och då känns New Order som det coverband de jobbat så hårt för att inte bli.

Situationen räddas snabbt därefter med den för 80-talet definierande megahiten Blue Monday, som framförs trots kalendern säger söndag. Med det sagt är en sak säker: ingen lär dagen efter haft en blue monday med denna spelning i bakhuvudet, absolut ingen.