Nicholas Allbrook – Australien, Mars och allt däremellan

”Jag tänker inte på mig själv som någon slags rockpionjär, men jag hoppas nog att jag har en del i den här stora strukturen av idéer inom musik precis som alla andra.”

Bandkonstellationerna som Nicholas Allbrook har deltagit i verkar vara oändliga. Han började sin musikaliska karriär i Mink Mussel Creek, ett band som i begynnelsen var ett drogromantiskt fritidsprojekt, men sedan kom att bli startgropen till en hel musikvärld. Där formades meningsfulla relationer och några av Australiens mest välrenommerade musikexporter, däribland giganten Tame Impala i vilken Allbrook var gitarrist, keyboardist, basist och även flöjtist vid enstaka tillfällen.

Parallellt med att vara instrumentellt behjälplig i Tame Impala var australiensaren med och skapade Pond, där han tillsammans med musikerna och vännerna Jay Watson (GUM) och Shiny Joe Ryan hittills har gett ut sex stycken psykedeliska fuzzmonster. Samtidigt som detta pågick gav mångsysslaren också ut låtar tillsammans med Cameron Avery i projektet Allbrook/Avery och trots att denna imponerande lista av band halvt fyller den kreativa bägaren till brädden har Allbrook även gett ut en imponerande samling soloinspelningar. Han släppte fullängdaren Ganough, Wallis & Fatuna 2014 och EP:en Walrus så sent som förra året. Nu beger sig den 28-åriga australiensaren återigen iväg på resan mot kreativiteten, återigen ensam. Vi ringde upp Allbrook för ett samtal om miljöer, kreativitet och kombinationen av de båda.

Låt oss starta där du är. Känner du att Australien och dess miljö har påverkat din musik?

Absolut. Att växa upp i ett engelsktalande i-land är kanske det som främst kännetecknar hur musik görs. Om jag hade växt upp på Elfenbenskusten är jag säker på att jag hade gjort en annan slags musik än vad jag gör nu.

Menar du textmässigt eller instrumentalt?

Allt! Språket jag talar, skalorna jag använder och musiken jag tillåts lyssna på och har tillgång till; allt det definieras av det här stället. Och säkert ännu mer av Australien och ännu mer av just Perth. Jag är säker på att en koppling till den här platsen, landskapet, lukterna, vattenmassorna och människorna här påverkar mig på ett abstrakt plan. Något jag inte riktigt kan sätta fingret på, men som säkert finns där.

Vad tror du är viktigast då, landet eller kulturen?

Det är knepigt att säga för det så svårt att riktigt förnimma det. Det är min verklighet så jag vet inte något annat. Att försöka mäta hur mycket det inspirerar mig och till vilken grad går inte, men jag är säker på det är mycket.

Hur är miljön runtomkring dig just nu? Är du i Perth?

Ja, det är jag och här är det riktigt, riktigt stormigt. Det är rätt bisarrt för Perth verkar vara i en slags evig sommar vilket är vackert, men också nästan läskigt. Men just nu är det blåsigt och rätt kallt så jag sitter i mitt rum och försöker rida ut stormen och pratar med dig.

Och hur är miljön på ett abstrakt plan? Hur känner du dig? Är du taggad inför albumsläppet?

Ja, det är jag. Jag är lite hyperaktiv idag för jag har en massa saker att göra och jag åker iväg imorgon. Så jag är i någon slags ”precis innan du ska gå på scenen och precis innan du ska resa bort”-känsla. Jag är inte riktigt nervös eller exalterad utan jag är mer manisk, haha.

Strax ska Allbrook iväg på en omfattande Europaturné, något som han tidigare gjort tillsammans med både Tame Impala och Pond, men nu gör solo. Den 25 maj spelar han på Kägelbanan i Stockholm och den 26 maj på Pustervik i Göteborg. Turnén är inför albumet Pure Gardiya som släpps den 27 maj på australienska Spinning Top där bland annat även Tame Impala, Pond och Felicity Groom rumsterar.

Apropå miljöer så verkar Tame Impala befinna sig i en rätt stjärnspäckad sådan just nu. Rihanna har ju gjort en version av deras låt och allt! Ser din verklighet ut såhär med?

Åh nej. Eller jag vet inte, jag är fortfarande väldigt nära alla dem. Deras verklighet är typ exakt likadan som min. När man väl är mitt i allt det där känns det rätt normalt, du är fortfarande samma snubbe som gör samma saker och pratar med samma människor. Eller de är sådana i alla fall. Det är mest att ibland gör Rihanna en version av ens låt. Jag vet hur den där verkligheten är, men jag vet samtidigt inte hur det är att Rihanna faktiskt gör en version av ens låt, haha.

Skulle du vilja att hon gjorde det?

Oh hell yeah! Rihanna sjunger som en legend. Hon sjunger som en riktigt cool person.

Hur känner du för popularitet i stort? Vad händer när ett tidigare okänt band helt plötsligt befinner sig under strålkastarna?

Jag antar att en massa saker kan hända. Ibland verkar band bli för överexalterade och börjar tro på sin egen myt, vilket självklart är rätt destruktivt. Men jag tror inte att det är skrivet i sten vad som händer, det finns liksom inga regler utan allt beror på individen och på hur hen tar det.

”Jag var livrädd för att bli en robot – en dum, alkoholiserad robot.”

Hur hanterade du det själv när din musik blev allt populärare?

Ett litet tag var jag rätt rädd för att saker och ting skulle bli för enkla i mitt liv. Att jag skulle glömma bort hur jag gör saker själv och hur jag formar meningsfulla relationer med andra människor. Att glömma bort hur man är en värdig, funktionerande medlem av mänskligheten. Jag var livrädd för att bli en robot – en dum, alkoholiserad robot. Men nu när jag har kommit tillrätta med det här är det mest någonting som är en välsignelse. Ett under och en välsignelse att människor faktiskt riktar de där strålkastarna mot mig och vill kolla på vad jag håller på med.

Blev Ponds popularitet någonsin för mycket för er?

Nej, vi är rätt bra på det där. Vi alla i Tame Impala och i Pond-familjen håller ihop med varandra och när allt är knäppt runtomkring kliar man sig mest på huvudet, ignorerar det och fortsätter göra vad man alltid gör.

Ni är bara med varandra?

Alltså, det är inte som att vi en dag sa ”Okej, om vi håller ihop nu så kommer vi aldrig förvandlas till kända människor”. Det är mest det att vi verkligen gillar att hänga tillsammans.

Pond kommer alltså fortsätta att göra skivor?

Ja, absolut!

Men nu har du precis gjort ett soloalbum. Vad är inspirationen där?

Så mycket olika saker. En hel samling artister och saker som inspirerar mig till oändligheten. Kanske framförallt idén att alltid fortsätta att vara en kreativ person i allmänhet.

Jag läste en intervju där du säger att Advance är en slags satir på den australienska nationalsången. Har du kommit till en slags God Save the Queen-situation, när du inte längre kan lita på ditt eget land?

Ja, men det kanske inte är just landet i allmänhet, det är olika delar av det. När de som bestämmer i ditt land har brutit mot de mänskliga rättigheterna 200 gånger, eller nåt sånt, måste man börja ifrågasätta sin tillit ordentligt.

Men tror du att det är bättre någon annanstans? Ibland känns det som att hela världen är uppochnedvänd.

Jag förstår vad du menar. Kanske att jag inte ser det för att jag bara bor här, kanske att det är osynligt för mig när det är längre bort. När man kollar på andra länder är det lätt att se hur de hanterar saker bättre, men det hade förmodligen sett annorlunda ut om jag bodde där.

Vad kan man göra när man förlorar allt hopp för världen?

Flytta till Mars!

Tja, du brukar väl skriva låtar om det?

Ja precis, det är det jag gör. Om din rädsla för vad som händer i världen blir så stark att du blir känslosam, då kan sånger komma ut.

Så vilka mer hemskheter kommer att avhandlas på albumet?

Isolering till exempel. Människor vars kultur inte låter dem tala öppet om sina rädslor såsom jag kan, vare sig det beror på religion, maskulinitet eller förtryck av något slag. Typ sånt.

Var hittade du den här inspirationen?

Jag växte upp i en riktigt liten småstad i nordvästra Australien. Mina föräldrar bor i en, inte en riktigt liten stad, men en lantlig sådan. Att bara gå runt där och prata med och observera människor och undra om deras liv. Vad som försiggår i deras huvuden och sådana saker.

I din video till Advance kan man lite känna av Bowies ande. Var han en stor inspiration?

Jag lyssnade inte riktigt på Bowie när jag skrev låtarna, men jag älskar honom något oerhört. Han har haft en enorm inverkan på mitt liv. Det fanns andra saker som var högre upp på min skivspellista när jag gjorde den här saken, men hans inverkan finns där efter en livstid av att lyssna på honom.

Vad lyssnade du på istället?

Jag lyssnade mycket på Arthur Russells World of Echo. Och mycket på Robert Wyatt. Och jag snöade verkligen in på Vincent Gallos skiva When. Det var dem jag lyssnade mest på.

När alla legendarer som typ Bowie dör är det nästan som att vi kommer in i en ny fas musikaliskt, en ny generation får nu stå för idéerna. Har du en del i det här tror du?

Åh gud, det vet jag inte, men jag antar det. Vi har väl alla det? Jag tänker inte på mig själv som någon slags rockpionjär, men jag hoppas nog att jag har en del i den här stora strukturen av idéer inom musik precis som alla andra.

Du är känd att figurera i många olika band och konstellationer, vad består detta behov att alltid fortsätta av?

Jag är inte riktigt säker. Jag antar att ett behov bara är ett behov. Det är rätt svårt att säga något annat, att vilja göra mer är nog bara att vilja göra mer. Det är bara det jag gillar att göra så mycket.

Men hade du inte kunnat göra det här med samma människor?

Att jobba med nya människor är så inspirerande och intressant, det är en helt annorlunda situation. Det är väldigt kreativt att befinna sig utanför sin comfort zone. Och att dela med sig. Vi är sociala varelser. Jag tycker att det är väldigt berikande och tillfredsställande med samarbeten och förändring.

Hur känns det nu när du är solo?

Jag älskar det. Det är bara en annan sida av det hela antar jag. Det är väldigt givande att göra saker själv och det blir ett slags magiskt ögonblick när man kan ta en idé från sitt huvud och jobba med den för att forma den till en låt eller något annat man gillar. Det är magi.