Nicholas Allbrook
Göteborg, 26/5 – 2016

Ensam träder Nicholas Allbrook upp på den provisoriska scenen på Pustervik. Han ställer sig i mitten och är omgiven av endast musiktillbehör. Det ser lite ensligt ut. Där Ruby Empress nyss gav en hejdundrande musikuppvisning ska Allbrook försöka sig på detsamma, men solo. Han plockar upp gitarren och forsandes från högtalarna kommer en skrikande inledning som tätar igen lokalens smalaste golvspringor och fyller dess minsta hörn. Det ser inte längre så ensligt ut.

När australiensaren sedan efter den monumentala inledningen klättrar ner från scenen och slingrar sig igenom den lilla publiken står det klart att det inte är någon vanlig spelning. Han ger sig i kast med ett slags spoken word-sammanhang och i sedvanlig anda blir svenskarna runt omkring lätt obekväma, men kanske mest förväntansfulla på den stundande showen. För Allbrook klättrar snart upp på scenen igen och i sin rättmätiga position förvandlas han till en missförstådd rockstjärna som har en sista chans att övertyga genialiteten i sin musik. Och genialiskt är det. Allbrook gnider på sin elgitarr som att det vore en magisk lampa, men istället för en ande kommer det ut glaskärande gitarrtoner som lämnar dig i andnöd.

Han ger sig på varje nytt stycke med en aura av en galen vetenskapsman och experimenten han spelar gör sig kanske ännu bättre live än på albumen han har släppt. Live finns bara väsentligheterna kvar. Nedstrippad allt onödigt ljud består musiken endast av Allbrooks unika sång, den gnällande gitarren och de lågmälda samplingar som gömmer sig i bakgrunden. Nu slår varje textrad lite hårdare. Med orden ”This song is about my country and how we love to be ignorant” börjar han Advance. Låten hade kunnat sjungas på barrikaderna under julirevolutionen och vad än Allbrook hade befallt under denna stund är jag säker på att vi hade lytt. Med ett gitarrsolo som luktar grunge och bilmotorer fångar han in varje trånande musikhjärta i sina toner och ger oss det vi behöver mest.

Vad som hade kunnat totalfalera musikaliskt gör aldrig det, inte ens när han tar sin flöjt för att spela ovanpå sina inspelade beats. För trots att musiken stundvis kan vara ”svår” är den alltid njutningsbar, Allbrooks musikalitet är ständigt närvarande. Han hanterar gitarren med talangfull precision och i A Fool There Was spelar han ett solo som stilmässigt för tankarna till Hendrix version av Star Sprangled Banner. Men där Hendrix var en hyllning till hemlandet är snarare A Fool There Was ett finger i luften mot kapitalismens högfäste. Det politiska temat lyser genom då och då med textrader som ”Is it murder to bring a child to this world”, men det tar aldrig över. Allbrooks starka politiska åsikter som glimtar ibland bakom musiken, det pratas lite om det i vår intervju med honom, men det är minst lika mycket politiska oreringar som det är gitarrsolon.

När Allbrook drar upp den fem år gamla låten The Man’s Not Me från projektet Allbrook/Avery bildas det en mycket vacker gemenskap över krossade hjärtan mellan människorna i rummet. Australiensaren säger något i stil med ”You’ve all felt the same right? So you don’t think I’m all weird and bitter.” och musikfrenesin som uppvisades några minuter tidigare är nu utbytt mot en gosig samhörighet. Hela konserten består av motsatta poler. Nicholas Allbrook som det galna gitarrgeniet, mot stunderna då han är mänskligheten själv. Hans personlighet på scen mot den utanför artisteriet. Den kraftfulla musiken mot det drömmande uttrycket den utförs med. De här två polerna som ständigt slås mot varandra skapar friktion och det är just denna elektricitet som håller igång Allbrook. Han är vår maniska, musikaliska Messias och vi kan inget annat än att följa honom.