Nick Cave and the Bad Seeds
Heineken Open’er, 4/7-2013

Som torsdagens headliner avnjöt Arctic Monkeys en av festivalens absolut största och galnaste åskådare. Någon timme senare när Nick Cave and the Bad Seeds tar över scenen är publiken kanske hälften så stor, för att ge lite perspektiv är det fortfarande Hultsfredsfestivalen flera gånger om. Massan är liknande den under Tame Impala tidigare på dagen – nu är dock medelåldern högre. Inte konstigt egentligen, då Nick Cave är äldre än Alex Turner och Kevin Parker tillsammans.

Åldern borde sett till energi tala till Turners fördel, men där britten ofta väljer att posera bredbent finns det nog inte en millimeter av scenen som inte berörts av Cave. Under Jubilee Street, som besjunger hans adopterade hemstad Brighton, kastas mikrofonen stenhårt i scengolvet innan man ger sig ut på en vansinnesrusning kors och tvärs över scen. Det känns aldrig planlöst eller irrande, men inte heller uttänkt eller utstuderat. Ren och skär energi, ingenting annat. I följande From Her to Eternity beger han sig ner till en av de små plattformarna, allra längst framme vid staketet. Det är en plats där han kommer spendera en stor del av den kommande timmen. Återigen förundras jag över hur spelningen känns långt mer explosiv än Arctic Monkeys, vars musik är långt mer rivande.

Crystal Castles, med Alice Glass i spetsen, har ofta imponerande en publikkontakt där ett vanligt inslag är när Glass nästan promenerar på publikens händer. Inte crowdsurfing som är vanligt på festivalspelningar, utan en mer majestätisk crowdwalk. Detta har även Cave anammat, och det är fascinerande att se en 55-årig man lyftas upp av en publik som, längst framme vid staketet, är långt mycket yngre. Åldern, och framförallt den extrema rutinen, blir tydlig i mellansnacket. Fraser som ”This song is called Mermaids. It’s about mermaids.” eller ”This song was written a long time ago” kan se billiga ut i text, men de bidrar till att skapa en enastående atmosfär. Ordet motherfucker bör pensioneras för all framtid, för efter covern Stagger Lee kommer det aldrig igen hitta sin tidigare lyster. Att en vit gubbe från Australien skulle svära mer övertygande än Tyler, The Creator hade jag aldrig kunnat förutspå.

Det är dock inte en enmansshow, utan The Bad Seeds är precis så närvarande de ska vara. Tillsammans utklassar de samtliga musiker som hittills spelat på festivalen. De är inte längre musiker, utan en organism med kollektivt medvetande. Klassiska låtar som Papa Won’t Leave You, Henry blandas med spår från senaste skivan Push The Sky Away, och rakt igenom är bandet i en nästan gudalik symbios. En extra eloge till violinisten Warren Ellis som ibland placerar sin stråke bakom nacken som ett samurajsvärd, och dubblar på både flöjt och gitarr. Stråken som han senare vid ett crescendo kastar rakt åt helvete.

Då publiken under låtarna är helt knäpptyst går det att undra om de faktiskt känner till låtarna. Allt eftersom spelningen fortgår är det uppenbart att man vill kunna insupa så mycket av magin som pågår där uppe, eventuellt jubel som skulle kunna dränka någon subtil detalj sparas helt enkelt tills mellan låtarna. Närhet är inget nytt för bandet, i en scen från filmen Himmel Över Berlin trollbinder bandet en svettig klubblokal i Berlin. 25 år senare gör de den intimaste festivalspelning jag någonsin upplevt. Nära ett dygn efter sista tonen i avslutande We Real Cool ljudit har jag fortfarande inte riktigt landat. Det är svårt att se hur något under festivalen ska kunna toppa detta, Nick Cave tömde min hjärna på alla de kemiska substanserna som framkallar lycka.