Orange
Nick Cave & the Bad Seeds
Roskilde, 6/7 – 2018
Publicerad: 9 juli 2018 av
Magnus Olsson
Ryktena om en Nick Cave i högform har nått oss – spelningarna på Globen och Dalhalla har omgärdats av superlativ i Bruce Springsteen-anda. Och senast han gästade Danmark resulterade det i Distant Sky – en egen konsertfilm. Förväntningarna är därmed skyhöga när han intar Roskildes största scen för en lektion i över 30 års rockhistoria.
Är det något vi lärt oss med åren är det att Nick Cave vet hur man tar en scen. Oavsett storlek bygger han upp en intimitet med sitt scenspråk. Han talar likt en sektledare till sina närmaste anhängare – han har åtminstone den positionen bland fansen. Det är lätt att förstå, han är stundtals övermäktig när han till och med lyckas skapa precis den känsla de iögonfallande turnéaffischerna har. Ena handen i publiken, den andra om micken – hand i hand genom hela konserten.
Kanske blir just intimiteten också ett fall. Deras aggressiva gitarrer, becksvarta mörker och trippande rock når inte lika högt utanför den innersta kretsen. Kompanjonen Warren Ellis svingar sin fiol i luften under Tupelo samtidigt som Thomas Wydler hamrar frenetiskt på trumskinnet i bakgrunden. Men den tilltänkta energiinjektionen lämnar aldrig scenkanten.
-
Kanske är det en för solig tillvaro, kanske hade vi behövt ännu högre volym. Det mörker som ryms i både texter och musik kommer inte helt till sin rätt – inte minst den Corbijn-estetik som rullar på skärmarna inledningsvis med extra mycket svärta och kontrast, vilket i vanliga fall hade sugit in oss i hans universum. Hade konserten börjat dryga timmen senare skulle inramningen varit en annan.
De största stunderna uppstår i de enklaste numren – endast ackompanjerad av ett piano slukar han massorna. Med sin säregna berättarstil till sång finns ett djup som inger både hopp och förtvivlan. En övertygelse som kommer från en man som överlevt sin son och försökt processa livet. Sorgen och smärtan kommer ifatt honom på Girl in Amber – där varje ord artikuleras med en inlevelse som går att ta på.
I slutet är det som om Nick Cave själv inser att han och sina bandmedlemmar kan mer, högre och mörkare. Effektfulla Jubilee Street är en juvel i livesammanhang som bara växer för varje gång – den hörs, nästan ekar och gör Cave till den gud som fansen förhöjt honom till. Sedan kommer Stagger Lee och tömmer allt sparkapital. Den svingas ut som en rak höger i publikhavet. Där och då är han precis så där majestätisk som sin musik. Men frågan är vad som hade hänt om vi hade hanterat varje låt så?
-
