Nicole Sabouné
Emmabodafestivalen, 23/7 – 2014

Hade året varit 2003 hade Ängen, festivalens största scen, varit fyllt till bredden med tygkassar och stjärnor under ögonen. Emmabodafestivalen har gjort en helomvändning, från rödvinsfesten för indiekids till öltörstande housevevar, vem hade egentligen trott det när Pavement klippte gräset? Nu är verkligheten en annan, men de ivriga poptjejerna trängs fortfarande längst fram och vi ser spår av den skara som kring milleniumskiftet upptäckte den musik vi än idag kallar indie. Rough Trade-tygkassar och The Clash-tröjor är här, men förpassade till de bakre raderna.

Trots att omständigheterna är så långt ifrån optimala; ett bristande publikhav och värmeböljan som tidningarna hävdar kommer från Polen men liknar den i Thailand finns det inget som stoppar Nicole Sabouné. Hennes kraftfulla röst ekar även innanför tälten lite längre ned. Stenemos gitarr ger oss gåshud och melodislingorna är kapade av Bauhaus och Broder Daniel. Det är helt enkelt svårt att inte sugas in i den ångestladdade ångvält vars ljudbilder kör över det mesta.

Med albumet Must Exist har Niclas Stenemo tillsammans med Ola Salo hjälpt Nicole Sabouné att bejaka det bästa från 80- och 90-talet. Resultatet är ett majestätiskt halleluja där hit följs av hit som om det vore ett Greatest Hits-album. Vi befinner oss dock milavstånd från sunkiga rip-offs och Nicole Sabouné strålar likt solen när hennes stämband ena stunden kliver oss i delar för att i andra vandra storstäderna mörka bakgator.

I mäktiga Win This Life vill jag nästan tro att det hela är en tidsresa till 2003. Popen lever sitt eget liv på Emmaboda och som än idag framkallar den det bästa ur en.