Nicole Sabouné
Miman

2 november, 2015
Recension av Noa Söderberg
6

Nicole Sabounés andra skiva är medvetet skriven. Låtskrivartrion Sabouné, Niclas Stenemo och Jon Bordon verkar ha haft ett tydligt mål: att skapa en helgjuten och utpräglad popskiva. Vid första anblick märks det dock inte. Debutalbumets speedade postpunk är ersatt av storslagen, folkmusikinspirerad rock och arrangemangen träffar en som ett slag i ansiktet. Men bakom de stora pukorna och klezmerdoftande cittrorna finns ett klassiskt poptänk.

Varje låt tycks vara skriven för att fylla en roll, utgöra en standardingrediens: den inledande, starka låten som sätter tonen, den hårdhudade balladen som hintar om ett skört inre (Under Stars), den långa och suggestiva avslutningslåten, tänkt att skapa efterklang. I mitten finns Rip This World, som också den fyller en typisk kliché: skivans förment starka, popmusikaliska mittpunkt. Tyvärr för de dundrande pukorna tankarna till mindre lyckade Melodifestivalnummer. Den sorten som framförs av östeuropéer i ansiktsmålning och som i sina försök att vara ”exotiska” alltid känns obehagligt konstlade. Det blir inte direkt bättre av att refrängmelodin kläs i en berättelse om ”fallen angels”.

Utöver dessa stela arketyper finns det ett gäng mer levande låtar som bär upp skivan. Right Track låter som ett förrädiskt skurknäste där man hela tiden måste akta sig för elden i kanten. Som om Bowser fanns på riktigt och hade anställt ett klezmerband med distpedaler som hovmusik. We Are No Losers ger skivan en välbehövlig dos av långsamt syntbassväng. Och om Rip This World är ett misslyckat försök till poppig mittpunkt är Lifetime ett lyckat sådant, och därmed också ett perfekt val av singel. De virvlande cittrorna påminner om folk/jazzrockaren Xenia Kriisin.

Miman är alltså en popskiva som hårdsminkats med svart mystik. Ibland är det en lyckad sminkning, som när Nicole i första låten tar i från tårna för att möta upp den mässande munkkören. Eller när Lifetime bryter ut i refräng och skapar någon sorts rituell urbefolkningsrock. Men hela tiden finns en underliggande känsla av att allt är uträknat och lite tomt. Det kliar lite. Som billigt smink.

Skivbolag: Woah Dad!

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1185 [name] => Nicole Sabouné [slug] => nicole-saboune [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1186 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 7 [filter] => raw ) )