Lite vilsen staplade hon fram i TV4:s talangjakt The Voice, det var inte rösten eller den artistiska ådran det var fel på. Redan där insåg man att Nicole Sabouné hade något så eget som en unik identitet, något de flesta lycksökare i talangdjungeln saknar. Sprungen ur en annan världsbild stegade hon ur programmet med Ola Salo vid sin sida och det är förmodligen det bästa som kunnat hända. Tillsammans har de bejakat den där identiteten som vilar på artister som Patti Smith. Debutalbumet Must Exist är sjumilakliv från Statoil-disken där de flesta Idol-deltagare hamnar efter bara en vecka. Istället landar vi i ett hav av trummor och ett album förankrat i 80-talet.
Déjà Vu, inte som i Denzel Washington och Hollywood. Men det är fragment som påminner om något förflutet, något som legat varmt om hjärtat. Och det är aldrig fel att vila på grunder om man lyckas förvalta historiska kulturarv. Jag var inte med när det begav sig för 80-talet stora hjältar, men jag har hört historierna och i min ensamhet kan jag glorifiera den där tiden till något självupplevt. Vad jag syftar på är den brittiska musikscenens alternativa grenar som New Wave och post-punk. För varje trumslag som slås klarnar det, Must Exist är en resa i tiden.
Med några riktiga fullträffar tar hon oss med häpnad, den där pulserande Joy Divison-tematiken i Unseen Footage From A Forthcoming Funeral och bombastiska Win This Life som detonerar i den upphöjda refrängen är bara två av alla bomber. Det finns något kraftfullt och sällsynt i Nicoles röst som gifter sig med arrangemanget uppbyggt av stegrande trummor och storslagna gitarrnummer. Det här är hits förpackat med brittisk aura. Men det finns också en känslosam sida bakom Bauhaus-vibbarna även om de lätt försvinner bakom de stora numren.
Must Exist är en vacker urladdning av försvunnen tid, men allt för omfattande. Nicole Sabouné har fler kapitel, jag skulle vilja ta ett i taget.