Niki & the Dove har gjort helt om. 2012, när de många lösa singlarna samlades i debutalbumet Instinct, charmade de sig hela vägen till Storbritanniens popmusikaliska finrum med sin mörkt isiga men samtidigt skimrande syntpop. Idag, när Tame Impala– och Daft Punk-vatten runnit under broarna, gör de soundtrack till valfri solig dag på Miami Beach (vilket också råkar vara namnet på en av låtarna). Slick, tropisk 80-talsdisco. Gamla tiders syntarrangemang kikar försynt fram då och då.
Oftast funkar det bra. You Stole My Heart Away är en mer melankolisk fortsättning på Chic, med studsigt basspel och Nile Rodgers-aktiga gitarrer som håller sig i bakgrunden men hela tiden är redo att blomma ut i fullt sväng. Som en busig femåring som för tillfället håller sig på sin plats. Singlarna So Much It Hurts och Play It on My Radio är oblygt inspirerade av Tame Impalas senaste album (på singelutgåvorna syns det till och med på omslagen) och har samma oemotståndliga kombination av stuns och mjukhet. Brand New är skivans största utflykt, med pianospel som skjuter åt alla håll, drum’n’bass-rytmer och Björk-influerad sång.
Ovanpå detta hörs raka och bitvis vackra texter om hjärtesorg. Kombinationen mellan dansanta sommarhits och budskapet att allting tar slut lämnar en med en bitterljuv känsla, inte helt olik stämningen i Jonathan Johanssons nattsvarta funkmästerverk Lebensraum!.
Där hade det kunnat sluta. Discohitsen hade fastnat i kroppen (om än inte särskilt länge), alla hade varit nöjda, frid och fröjd. Men likt sorgligt många andra förstör Malin Dahlström och Gustaf Karlöf vad de byggt upp genom att dra ut det alldeles för länge. Allt efter spår åtta, Brand New, hade kunnat tas bort (förutom Shark City (Tropico X), som på ett helt fantastiskt sätt låter som köpcentrum-banan i Mario Kart). Då hade vi fått ett kort, kaxigt album som slutade på topp. Nu består finalen istället av två helt poänglösa ballader och en sju minuter lång, taffligt skriven discoexposé som är kul i teorin men inte i praktiken.
Under den delen av skivan utkristalliserar sig också tanken som hela tiden legat och gnagt men inte riktigt gått att formulera: det här är ett ganska intetsägande album. Låtarna är till största del trevliga och dansanta och bitvis riktigt välskrivna. Hjärtesorgtexterna är då och då tilltalande i sin brutala ärlighet. Trots det känns allt, även under de bästa stunderna, som en historia som inte behöver berättas. De soldränkta sommarjammen är marinerade i ett vardagsgrått filter. Everybody’s Heart Is Broken Now är en trevlig semesterbild som läggs upp på vinden och glöms bort.