Berwaldshallen
Nils Frahm
Stockholm, 13/2 – 2018
Publicerad: 14 februari 2018 av
Nikolas Berndt
Vi är så ömtåliga. Är det inte egentligen det som musiken med stort M kan påminna oss om? Går det inte att hävda att det som ibland gör filmmusik så otroligt kraftfullt är hur det blir större än själva bilden, hur den liksom nästan utmanar bilden att komma ikapp det den utgår ifrån? Som att känslolivet som försöker fångas enbart kan nås dit genom musiken? Det här försöker inte vara något slags generell regel för musik i sig, men är inte det som rör oss att det vi så ofta försöker sätta ord på formuleras starkare, och kanske bättre, genom ett medium som inte kräver ord?
“Musiken är den bästa läraren om du tillåter dig själv att verkligen lyssna till den – den säger dig saker som du annars bara kan säga till dig själv,” säger pianisten och kompositören Nils Frahm i en intervju om vad som fortfarande driver honom i skapandet. På hans senaste alster All Melody – som spelades in över en period på två år i en östberlinsk studio som Frahm själv renoverade och byggde om – tar han en annan riktning än i tidigare projekt. Det är svårt att sätta fingret på vad som får All Melody att stå ut, å ena sidan är det ett typiskt Frahm-album – utsuddandet mellan genrebestämningar, det meditativa loopandet av arpeggion, dynamiken mellan det tysta och explosiva, är allt där. Men det som gör All Melody inte nödvändigtvis hans bästa album, men åtminstone hans hittills mest säregna verk, är att Frahm själv aldrig har känts lika närvarande. Han berättar i en annan intervju att byggandet av studion var som att bygga ett stort, holistiskt instrument – enskildheter går inte att se utan helhetens resultat. Detta tar sig i uttryck på albumet just genom hur det fysiska verkligen upplevs. Vi hör rummet lika mycket som ljudvågorna.
-
Live är det tusenfaldigt, speciellt i en sal som Berwaldshallen där akustiken är som byggd för Frahms musik. På scen står upp till tio olika syntar, pianon, klaviaturer och annan hårdvara. I ett annat rum finns även en piporgel, som på grund av mic-problem inte kan stå på scen, men är kopplad via tre olika MIDI-syntar. Frahm rör sig runt mellan dem alla, ibland spelar han på två samtidigt. Varje rörelse hörs, hans fotsteg lika mycket som de knoppar han vrider på. Ljudet av att slå på tangenterna blir en lika integerad del av musiken som de arpeggion han förvränger och manipulerar via syntarna. Det redan så organiska och dynamiska albumet blomstrar på scen. Ibland känns det som att salen inte kan hålla allt ljud, att allt ska ramla isär av de otaliga lager av ljud och loopar han skapar – det är som att han skapar det som ska förstöra oss, och samtidigt förhindrar det hela från att braka ihop. Hans närvaro är garanten.
Det blir en show i sig själv att bara skåda Frahm. Och igen, musikens materiella ursprung blir så påtaglig när vi verkligen kan se källan till allt ljud vi hör. Det känns stort just eftersom det krävs så mycket av Frahm att ge upphov till allt vi hör. Men likaså blir de tysta och lugna stunderna alldeles magiska – lutande över sin synt eller piano skapar Frahm en lika intrikat värld i miniatyr. Om verk som Says och All Melody är storskaliga universum som han navigerar runt i, blir Forever Changeless och Harm Hymn små mikroskopiska vyer att förlora sig själv i. Det blir gränserna mellan de två extrema polerna som vi får utforska tillsammans med Frahm i kväll – den djupaste melankolin som framtvingar tårar till det mest explosiva ljudlandskapet som försöker tvinga oss upp från våra säten och dansa.