Nine Inch Nails och Twin Peaks gjorde varandra äran att sammanstråla i säsongens kanske mest polariserande avsnitt – dunklet i She’s Gone Away från bandets förra EP Not the Actual Events lät lika olycksbådande som seriens helvetiskt mörka undertoner och resultatet var smickrande både för bandet och serien. På sätt och vis arbetar Nine Inch Nails, precis som David Lynch, i serieformat. I stället för att släppa ett studioalbum blev tre EP:s planerade, varav ADD VIOLENCE är den andra i ordningen.
I dessa streamingtider, när albumets särställning inte längre är självklar, testar artister självklart nya sätt att paketera sin musik. Trent Reznors lösning känns måhända inte lika naturlig som när Drake eller Sophie gör spellistor på Spotify/Tidal/Apple Music för att lägga ny musik direkt i dessa – men det är ändå ett intressant experiment. Det är i vilket fall att föredra framför det cyniska fenomenet att släppa halvfärdiga, evighetslånga album för att streama ihop max stålar. Alltså – kortare släpp, oftare.
Men även om ADD VIOLENCE är inspelad med stor omsorg var nog pilotavsnittet bättre. Not the Actual Events lät som en nytändning för ett band som börjat bli för bekväma med sitt sound. Inte nog med att Nine Inch Nails testade helt nya idéer och att låtar som Burning Bright (Fields of Fire) är det mest spännande Reznor producerat på åratal – EP:n var också en tät, fartfylld lyssning med perfekt dramaturgi. All killer, no filler.
ADD VIOLENCE låter i stället som något jag hört förut. Visst är Less Than helt okej, men den här typen av låtskrivande har bandet utforskat till döds i åratal. Det är bara att gå tillbaka till 2013 och lyssna på singeln Come Back Haunted för att hitta något som låter nästan exakt likadant, och bättre. The Lovers är desto mer intressant – den speglar Dear World, från Not the Actual Events genom både text, sound och placering på låtlistan. Snyggt återhållsam, atmosfärisk och med en vacker refräng.
This Isn’t the Place, som jag hoppades skulle vara en inverterad version av Talking Heads-låten This Must Be the Place, är i stället en tradig piano/syntsoppa utan särskilt mycket substans, särskilt med tanke på de närmast improviserade textraderna som låter lika måfå som pianoklinket. Den är egentligen bara en sämre version av föregående spår, men samtidigt ganska oförarglig. Not Anymore är tveklöst bäst på EP:n med handlösa taktbyten och atonala gitarrer – textens anspelningar på våld och ångest får verkligen sin motsvarighet i den spasmiska ljudbilden. Den övergår alltför tvärt till The Background World, ett Massive Attack-liknande spår där alla syntljud Reznor bevisligen älskar passerar revy inför våra öron. Få Nine Inch Nails-fans kan undgå känslan av déjà vu även här, men låtens melodi och struktur tillför ändå något nytt till helheten. Det lunkande beatet loopas genom en distpedal i fem minuter för en stilistiskt snygg men något otillfredsställande avslutning.
Kanske hänvisar dessa sista fem minuter till omslaget, det som liknar en analog syntmodul med lampor, reglage och knappar. Bilden och dess textfält som ”AMPLIFY CHAOS” och ”ANXIETY” för tankarna till dålig fanart, men den kan ändå vara mer genomtänkt än hur det ser ut – det finns en abstrakt samhällsmedvetenhet på ADD VIOLENCE som liksom hägrar i musiken. Texterna verkar vara direkt influerade av skeenden i omvärlden snarare än av Reznors egen ångest, och det är skött mer subtilt och snyggt än på explicit politiska Year Zero, som fyller tio i år. Kanske är det samhällets systematiska och kontrollerande våld som gestaltas, eller den känslomässiga distansen mellan våra handlingar och de realpolitiska konsekvenserna. Det är trots allt ett intressant tema som passar den musikens ljudbild väl – spänningsfältet mellan människa och maskin på en samhällelig nivå.
Det är inte ovanligt att TV-serier svackar lite i mitten, och den här svackan är i ärlighetens namn inte så farlig – men för att helheten ska räddas är det viktigt med en riktigt bra säsongsavslutning. Mycket hänger alltså på den tredje EP:n, vars releasedatum fortfarande inte är fastställt. Om Nine Inch Nails vill kan de säkert fortsätta överraska sina fans med det framåttänkande som präglade Not the Actual Events – det var för bra för att vara i blott fem låtar. Det återstår att se om bandet är mer intresserade av sin gamla estetik eller om de likt Twin Peaks vill kasta av sig sitt förflutna och vara något äkta samtida. ADD VIOLENCE verkar inte kunna bestämma sig för vare sig det ena eller det andra.