Trent Reznor har varit med mig länge nu, och jag med honom precis lika länge. Musik är i regel svårförklarat och väl någonting man egentligen inte ska resonera allt för mycket kring – det räcker om det känns. Men ack, så sitter jag ändå här iklädd min allra största jättehatt och tycker mig vara berättigad att ändå trycka mina åsikter och funderingar på eventuella läsare. I Trents fall känns det, för mig, lite svårare än vanligt.
I den här lilla texten tänkte jag försöka utelämna historia. Det känns som att alla redan hört om Trents missbruk, bråk med Marilyn Manson och den där gången då tidigare ligget, Courtney Love, refererade till Trents egna kärleksspik när hon vid något sammanhang yttrade superdissen ”More like three inch nails.” Det känns passande i och med att det här albumet visar upp en Trent på sitt mest experimentella humör. Kanske boostas självförtroendet av en Oscar-vinst.
Producenten Alan Moulder sa i en intervju ”We tried not to do the classic Nine Inch Nail things on the album. The old trademark with Trent was that when we got to the chorus, the songs go up a step, he sings in his highest range possible, and a million guitars come in. We tried to do the opposite on this one.” Detta blir tydligt redan på albumets första riktiga spår – acidbesten Copy of A – där allt mycket riktigt låter oerhört återhållsamt.
Lyriken är som vanligt inte ens bara simpelt banal, men det har ju aldrig riktigt varit tjusningen med Nine Inch Nails. Tjusningen ligger, utöver själva låtskrivandet, i Trents förmåga att designa ljud, skapa en atmosfär och att skapa ett helt eget rum där inget annat än Nine Inch Nails existerar. Även om världens skönaste snyting huserar i Somewhat Damaged när desperationen blir för mycket och Trent skriker ”Where the fuck were you?” över en miljon gitarrer.
Det går att hävda att minimalismen var mer påtaglig på With Teeth, vilket kanske stämmer om man ser till den mer klassiska rocksättningen han använde sig av för det albumet, men då var låtskrivandet mer på arenanivå än nu.
Tidigare när gäster bjudits in för att spela på NIN-plattor har de alltid givits klara direktiv på hur saker och ting ska låta, men denna gång har de fått friare tyglar och på ett annat sätt delta i den kreativa processen. Kanske är det anledningen till varför Adrian Belews gitarr i All Time Low påminner mig om Omar Rodríguez-Lopéz och The Mars Volta. Kanske är det därför Lindsey Buckingham ens blivit inbjuden, för det är ett samarbete som inte i någon värld ens borde kunna existera – men som tur är existerar det i denna
Stora delar av Hesitation Marks hör hemma i Trent Reznors kreativa toppskikt. Men det ligger och drar lite för länge. Det är aningen för långt, helt enkelt. Men faktum är att Trent Reznor inte låtit så här engagerande och relevant på många, många år. Och viktigast av allt – det känns.