Liquid Cool kunde inte vara ett bättre namn för Ramona Gonzalez musik. Liksom när svala regndroppar träffar ens hud en kvav augustidag, svalkar hennes röst ett surrande huvud och skapar ett eget mörkt litet utrymme att gömma sig från solstrålarna i.
Stundtals är Gonzalez sång till lika stor del skygg som den är förförisk. Tillsammans med det instrumentella maskinverket, som ramas in av en hård trummaskin och lätt naivistiska syntar, får hennes röst en märklig mystik. Det ängsliga känns på något sätt snarare obstinat än klent och ger välbehövlig mänsklighet i det annars mekaniska soundet. Lättsamt flyter hon då och då över från skyggheten till en genomträngande klarhet som i linje med den obstinata skyggheten känns kompromisslös och rå. Kanske kan hennes viljestyrka härledas till att Liquid Cool är det första albumet på det egna skivbolaget, sedan hon tagit avsked från bolaget Secretly Canadian för att kunna vara sig själv fullt ut.
Knorrande mörka syntar öppnar Liquid Cool tillsammans med ett uppgivet “Nothing but scenery / you and me”. En överhängande vemodighet skuggar den första delen av albumet med sitt regnmoln. Bristande kommunikation och resignation genomsyrar textraderna, men trots att tematiken till viss mån hänger sig kvar resten av albumet, förändras dynamiken efter några spår och vemodigheten får drivmedel från en nyfunnen målmedvetenhet. Kiss the Screen är svår att inte sjunga med i efter några spelningar medan Boo Hoo lyfter sig över resten av albumet med hookar som sträcker sig mot skyarna och slår sönder molntäcket. Den vibrerar av en tillbakahållen energi som ger Gonzalez obesvärade boo hoo-ande en snarast euforisk effekt.
Härefter går något förlorat. Basen är inte längre lika mörk, syntarna är mer drömska och det hela inger samma lugna avtrubbade känsla som infinner sig efter att man gråtit sig torr. Liquid Cool avslutas med en hoppfull atmosfär som visserligen har lyft från marken, men utan den där målmedvetenheten som tidigare höll ihop spåren tappar låtarna gravitationskraften som var så närvarande i öppningsspåren. De flyger iväg som skimrande heliumballonger mot himlen medan regnmolnen ger sig av mot horisonten och ensam kvar står lyssnaren, tomhänt.
Hela Liquid Cool verkar jobba som uppbyggnad till eller nedvarvning från mittpartiet som håller ställningarna och standarden. Eller kanske kan albumets låtar snarare ses som stigande på en berördhetsskala från Gonzalez sida, där de första tonerna som når örat är mörka och drabbande medan de sista är fluffiga och lättsamma. Boo Hoo är plattans klimax, och fastän många låtar försöker nå till samma nivå är det utan klara resultat. Mittpartiet får helt enkelt delar av de båda polerna, och blir där Nite Jewel når ända fram. Men trots Liquid Cools brister tar det aldrig emot att gömma sig i Gonzalez skrymsle. Regnet är ju svalkande, och det finns ändå en gnutta nöje i att se en färgglad heliumballong flyga bort, bort och iväg och föreställa sig var den kan tänkas hamna någonstans.