No Age har utan tvekan satt Los Angeles undergroundscen och klubben The Smell på kartan. För oss nordbor som läser om The Smell låter det som en utopisk dröm – alkohol- och drogfri, ingen åldergräns, en vegansk snackbar och en jävla massa noiserock. No Age har etablerat sig som det viktigaste namnet från denna scen – mycket tack vare deras ständigt stabila repertoar. De har varvat in your face-rock med introverta ambientstycken sedan 2007 års Weirdo Rippers – en kombination som fungerar bättre i praktiken än på pappret. Duons magnum opus är det sprudlande Nouns, som med texturer, energi och eftertänksamhet är ett av 00-talets bästa noiserockalbum.
På An Object har de gett upp studioljudet från 2010 års Everything in Between – istället är An Object ljudmässigt No Ages grumligaste skiva hittills. Men under denna grumliga yta finns duons mest ambitiösa och detaljrika album till dags dato, fyllt med energi och idéer. Det är dock en annan energi än den vi vant oss vid. Förr sjöng Dean Spunt om banalitet eller kärlek, ackompanjerat av Randy Randalls furiösa gitarrspelande. På An Object tycks denna energi vara utbytt mot sorg, ånger och uppgivenhet. Utan att ha någon aning om bakgrunden känns det som om Spunt har varit igenom en separation av något slag – på C’mon Stimmung sjunger han ”Believe your eyes / I’m still alright”, som om han försöker visa sig stark för någon. Men albumets mest känslomässigt nakna låt är Running From A-Go-Go som är en klagosång över att vara ensam; ”Long drive, tears in your eyes / I wanna be off that road again / Truck stop in the middle of the world / I don’t wanna be alone again”. På den instrumentala sidan har gruppens gitarrtexturer fått sällskap av stråkinstrument, vilket bidrar till den rika ljudbilden gömd under den grumliga ytan.
An Object är, precis som det heter, ett objekt. Det är duons mest enhetliga och ärliga släpp hittills, men också deras svåraste. Det finns inga låtar med direkt singelpotential och inga fantastiska toppar som på tidigare No Age-album. An Object kräver mer av lyssnaren, men är i slutändan mer belönande.
I en intervju från 2008 sade gitarristen Randy Randall att ”it takes a lot of guts to be honest. It takes a lot of pain to grow”. Jag tror det citatet är mer aktuellt nu än någonsin för No Age.