Randy Randall och Dean Allen Spunt har aldrig haft en försmak för att göra saker enkelt för sig. Deras första material som band bestod till exempel av singlar som släpptes anonymt på fem olika skivbolag – och vars första bokstäver i titlarna tillsammans bildade orden “No Age”. Bandets fjärde fullängdare, 2013 års An Object, gjordes av duon själva, och då menar jag inte bara musiken – även 5000 LP- och CD-skivor tillverkades för hand av Spunt och Randall. “Why do you have to make it so difficult?”, undrade bandets dåvarande skivbolag Sub Pop. “To see if we were able to do this thing”, svarade de.
Enkelhet och endimensionalitet är inget som No Age någonsin ägnat sig åt, varken när det gäller att skriva, framföra eller distribuera sin musik. Att reducera bandet till något så enkelt som deras livekonstellation som gitarr- och trumduo blir därför lätt missledande – de har alltid använt sig av syntar och egeninspelade samples för att expandera sin musik till att vara mer flerdimensionell och utsvävande. Ända sedan genombrottet med albumet Nouns år 2008 har No Age skapat noiserock som tänjt på gränserna för mainstreamvänlig gitarrmusik. Inte för att bandet varit någonstans i närheten av att bli ett household name, men likt de samtida genrekompisarna Japandroids har de på ett framgångsrikt sätt smält samman lo-fi-experimenterande med adrenalinstinn garagerock och popstrukturer.
Trots en relativ frånvaro de senare åren finns det inget som tyder på att duon har tappat stinget. Att som gitarrband år 2018 komma tillbaka efter ett fem år långt uppehåll och släppa ett album på ett notoriskt streamingvägrande bolag ger inte de ljusaste förutsättningarna för brett genomslag. Det är dock inget musiken kan beskyllas för – Snares Like a Haircut är kanske No Ages mest lättillgängliga album hittills. Produktionen låter i mångt och mycket krispigare och mer hi-fi än någonsin, medan låtstrukturerna för det mesta är okonventionellt raka och poppiga, utan att för den delen förlora den genomslagskraft som bandets feedbackfyllda noiserock bjudit på det senaste decenniet.
Öppningssalvan, med Cruise Control och den glimrande pärlan Stuck in the Changer, sätter ribban högt för vad som komma skall. Febril och kaotisk punk (Drippy, Popper) blandas med drömska shoegazetexturer (Send Me) och färgstarka instrumentala interludes (Snares Like a Haircut) som doseras ut med jämna mellanrum över de 40 minuterna. Det är svårt att beskylla albumet för att någonsin tappa farten, men när det väl saktar ner sker det kontrollerat och med eftertanke – det blir en lugn inbromsning i stället för en krasch. Albumets sista adrenalininjektion Secret Swamp följs av Third Grade Raves meditativa feedbackloopande, de skimrande syntarna på Squashed och den euforiska slow burnern Primitive Plus, som tillsammans agerar slutstatement på en av No Ages hittills starkaste skivor i karriären.
Koncist sammanfattat bjuder No Age på ett album vars toppar är så pass höga att de rent av vore snötäckta, om vi nu pratade i geografiska termer. Dalarna, som inte är särskilt djupa överhuvudtaget, blir inte mer än parenteser i sammanhanget och drar inte på något sätt ner det gedigna helhetsintrycket. Noiserocken är bevisligen inte död, No Age är tillbaka, och med Snares Like a Haircut bevisar de också att de är här för att stanna.