NO CODA

NO CODA är i högsta grad en del av den scen i Gävleborgsområdet som fått mer och mer uppmärksamhet det gångna året. Numera Malmöbaserade YAST släppte i början av året ett utmärkt debutalbum och Simian Ghost har efter sitt senaste singelsläpp skruvat upp förväntningarna ytterligare inför deras timlånga nästa fullängdare.  Två av NO CODAs medlemmar spelade tidigare med musiker ur de båda nämnda konstellationerna, i det ständigt intressanta indierockbandet Aerial som bland annat gav ut tre ypperliga fullängdare.

Så, nu när vi talat vänligt om det nät som omger NO CODA kan vi börja fokusera på kvintetten själva, hemmahörande i Sandviken och Gävle. För ett par månader sedan kom Numbers och med den tatuerade de in sitt namn i mångas huvuden. Den egenproducerade video som hängde med såg ut att vara inspelad i en rökig klubb någonstans i Nordamerikas DIY-centrum. I pressreleaser nämndes 80-talets upprörda hardcore och själva lät de som en kreativ explosion med energi nog för att ersätta kärnkraftverket i området. Uppfriskande: ett band som tittar bortom det slöa 90-talet och hamnar med ena benet i ett mer dynamiskt decennium.

Nyfikna skickade vi över några frågor som bandet tillsammans svarade på och fick även äran att hysa premiär för en nästan-akustisk livesession som spelades in på Debaser Strand i början av december. No Ransom är hämtad från det debutalbum betitlat The Entire Cast som vi ser fram emot att lägga händerna på någon gång under nästa år.

Jag skulle vilja inleda med att snacka lite om era kopplingar till Washingtons hardcorepunk, som i grund och botten kan sägas ha baserats på Dischord Records 80-tal. Det står i er pressbio att ni är influerade av musiken som sprang ur den scenen. Vad är det ni gillar med band som Fugazi och Minor Threat?

Ja, förutom det uppenbara (musiken) så gillar vi DIY-grejen. Vi har ju i princip allt ifrån video, foton, merch, inspelning och produktion under samma tak. Att kunna göra allt det kreativa arbetet själv ger oss en febrig känsla (på ett bra sätt). Sen beundrar vi verkligen deras extremt kompromisslösa äkthet i allt de gjorde. Hänge dig eller dö liksom.

Är ni alls intresserade av att politisera er musik på samma sätt som de banden?

Nej inte direkt, texterna skildrar ofta något specifikt – ungefär som en film eller en bok fast i miniformat. Det finns dock en massa uttryck, undertoner och annat lurigt där våra tankar kommer fram.

Washingtonpunkens sociala engagemang bottnade mycket i att dess utövare var medel- eller överklass, privilegierade och en social elit. I Sverige i dag är ens eget reflekterande över sin position i samhället en mer central fråga än någonsin. Tänker ni något på det med NO CODA?

De förutsättningarna som finns är vi så klart medvetna om. Att bara ha de ekonomiska möjligheterna att syssla med musik på det här sättet är ju såklart privilegierat, det får man inte glömma. Men om det färgar det vi gör så är det omedvetet. Men det kanske är något vi borde reflektera mer över.

På tal om position, orkar man som indierock-musiker någonsin bli arg över det närmast totala förbiseendet av ens scen i de nationella svenska musikkanalerna?

Det är väl inte kul att inte bli uppmärksammad i ett större sammanhang, men det gör ju inte direkt ont heller.

Er fina debutlåt Holy War gör mig lite förvirrad. Jag vet inte om jag ska tolka den som religionskritik eller en tanke på USAs syn på till exempel islam. Kan ni utveckla lyrikens idé i text?

Det är mer en studie i hur en religions lockande mysticism och filosofiska natur kan leda till hatiska och galna slutsatser. Den utgår väl mest ifrån de Abrahamitiska religionerna men den fokuserar sig inte på något speciellt skede eller historisk fejd.

Hur bra indikator är singeln Numbers på hur The Entire Cast kommer att låta?

Svår fråga. Men en halvbra indikator, 6.5/10… kanske.

Jag älskar för övrigt Numbers. Hur föddes den låten? Som avslutningen exempelvis – hur fan skapade ni den här armén till outro med den ringande gitarren, de vackra trummorna och den fantastiska sångmelodin?

Tack! Låten kom nog till på ett ganska vanligt sätt för vår del. Någon har en grov sten (ett riff) som dyker upp då och då i replokalen men som aldrig blir någonting förrän tiden är den rätta helt enkelt. Alla börjar skramla på och får feeling, och en idé om arrangemanget föds. Sedan slipas bumlingen (som är låten) med olika typer av slippapper för att sedan blästras rejält. Voilá! Med andra ord är det väl en ganska svår process att beskriva. Allt sker liksom av sig självt när vi spelar och diskuterar (bråkar).

Finns det en plan på att försöka dra på längre turnéer i USA och Europa efter skivsläppet? Era vänner i Simian Ghost har ju lyckats rätt bra i bland annat Storbritannien.

Ja, det hoppas vi på. Men det beror på om Joakim kan ta ledigt från Rörverk 68.

Bor ni alla i Sandviken just nu? Jag känner några musikintresserade människor i er ålder från staden och jag har ibland fått känslan att ni alla hänger ihop på något sätt. Finns det ett livligt musikliv bortanför 50 Cent- och Tiësto-konserterna eller är det en väldigt liten klick som man som utomstående mest inbillar sig är stor?

Det är faktiskt bara två i bandet som är därifrån, resten är ifrån Gävle. Så vi är egentligen ett Gävleband, men det är Sandviken som definierar oss. Kungen (Kulturhus, red. anmärkning)  i Sandviken har kanske varit viktigast av allt under våra och många andra i områdets formativa år. Där har det funnits och finns ett levande musikliv. Drivna personer som jobbar ideellt och sätter ihop många och bra arrangemang. I Gävle har det dykt upp och försvunnit lite då och då, men i Sandviken har det bestått. Förhoppningsvis för en lång tid framöver också.

Hur många av er var/är med i Aerial? Existerar ni fortfarande eller hur är läget där? Ni är många med nya band och det var ju ett tag sedan Put It This Way In Headlines.

Två av oss, Joakim och Victor spelade i Aerial. Vi slutade aldrig existera officiellt men när Markus och Niklas flyttade till Malmö (och började spela med YAST) så blev det logistiskt sett svårt att skriva låtar ihop. Vi två och Sebastian (Simian Ghost) spelade vidare ett tag med Sebastian på trummor och skrev lite nytt material (en av låtarna hette Micke stal min röst/Bigga pengar). Men det dog ut ganska snabbt eftersom vi inte hade samma bra replokal (Markus pappas övervåning). Trots att vi bor på nästan fyra olika orter jobbar vi ändå tillsammans med olika projekt ibland. Så vi existerar ju ändå i samförstånd.