Mycket har hänt sedan Oasis splittrades år 2009. Nelson Mandela har dött, den arabiska våren har ägt rum, vi har bytt regering, varit med om en kunglig födsel och förärats med fantastiska kreativa alster som Fifty Shades of Grey och tolv stycken nya filmer med Johan Falk. (Kan du inte få nog? Ytterligare fem kommer senare i år.)
Faktum är att så mycket har hänt att det nog bara är Noel Gallagher som har förblivit exakt densamma. Han verkar tillhöra något slags privilegierat skikt av mänskligheten som varken åldras eller utvecklas märkbart. Kanske är det för att han redan är färdigutvecklad (och i så fall finns det ju inte så mycket att göra åt saken), kanske är det för att han vägrar ge upp drömmen om nittiotalet, kanske finns det inte ens någon förklaring. Oavsett vad så blir resultatet att hans andra soloalbum Chasing Yesterday misslyckas med att imponera.
Missförstå mig rätt – Chasing Yesterday är ett oerhört välproducerat album. Låtarna är bra. Texterna är bra. Gitarrerna är bra. Det är fläckfritt, kliniskt, helt enligt boken. Med andra ord: det är tråkigt. Verkligen inte dåligt – Gallagher är och fortsätter vara en utomordentlig låtskrivare – men albumet är så pass platt och ovarierat att man lämnas med känslan av att ha lyssnat på samma låt fjorton gånger. Eller i alla fall tio, för visst finns det spår som sticker ut. The Mexican, till exempel, där ett mer sparsmakat arrangemang byggs upp kring ett stadigt koklockebeat. Även The Song Remains the Same förtjänar att nämnas, och The Dying of the Light, men trots att man diggar med just där och då är det väldigt lite som fastnar – troligtvis för att allt låter ungefär likadant. Många låtar smälter dessutom in i varandra, vilket gör att Chasing Yesterday upplevs som ett enda långt suddigt rockepos.
Vad gäller sound och arrangemang är det omöjligt att inte jämföra med Oasis. Det finns många likheter: gitarrerna tar mycket plats, trummorna är resoluta. Dock är det generellt fylligare än på många av Oasisalbumen, vilket bland annat beror på de frikostiga körer vi hör i exempelvis In the Heat of the Moment, och på att en större instrumentarsenal utnyttjas. Denna minimala utveckling till trots kan Chasing Yesterday bäst sammanfattas som en nostalgitripp. Allt för många gånger mynnar ett lovande intro (The Girl With X-Ray Eyes låter inledningsvis som en Led Zeppelin-ballad) ut i ännu en bortslösad chans till nytänk och framåtrörelse. Min uppmaning till Noel Gallagher är därför denna: STOP CHASING YESTERDAY.