NOFX blåser liv i ett kallt Siesta

NOFX

Siestafestivalen

Betyg: 9/10

 

Det är lika bra att jag konstaterar detta direkt, för jag kommer inte kunna dölja det i den här recensionen.
Jag är partisk, jag är jävig och jag är inte i stånd att ge en objektiv bild av vad jag upplevde igår.

För mig är NOFX det som representerar mina tonår allra bäst. Det finns inga som kan göra mig lika nostalgisk över högstadie- och gymnasietiden som Fat Mike och hans anhang.
Av någon jävla anledning lyckas jag missa första låten och snubblar fram mot moshpiten till tonerna av Linoleum, öppningsspåret på den fantastiska skivan Punk in Drublic som även färgade kvällens spelning då man brände av i princip varenda låt på skivan.

Tjugo minuter in på spelningen klarar jag inte längre av att behålla kritikerglasögonen på, jag drar åt axelremmen på väskan och slänger mig in i moshpiten och kängdansar till The Brews, mina fake-Chuck Taylors till trots.
Hur det såg ut bakom mig i publiken kan jag inte svara på, men för oss runt moshpiten längst fram var lyckan total. NOFX hade oss i sina händer och det skreks, det dansades och knuffades. 

Fat Mike och El Hefes flummiga scensnack är lika underhållande som vanligt och bakom dem tornar festivalens mesigaste backdrop i form av en upptejpad liten NOFX-logga på ett svart skynke.
När det är dags för instrumentbyte drar basisten Eric Melvin fram en roddare och behåller kvar honom för att sjunga med under hela nästa låt. Allting är precis så röjigt och okomplicerat som NOFX ska vara.

Jag ger inte ett vitten för vad människorna som stod längst bak och lojt nickade i takt till musiken tyckte om spelningen igår kväll. För mig var det en av de bästa spelningarna på festivalen och jag är fortfarande hes.