Norbergfestival 2017 – utmanande unikum med elektroniskt fokus

Foto: Carl Öst Wilkens

Senare under kvällen spelar Beatrice Dillon inne på Kraftwerk-scenen. Danley-riggen får huset och mina inälvor att vibrera varje gång jag stiger in. Här mejslar hon successivt fram sina minimala produktioner, försiktigt förs trumljuden fram som för beskådning, vissa kasseras och läggs på hylla, men de som stannar bygger långsamt upp något större. De studsar mot väggarna, omgrupperar sig och får ett gemensamt driv mot något avlägset. Färden går vidare, och vid horisonten tycks en magnifik staty anas. Det är hennes Can I Change My Mind? som agerar mittpunkt i hennes set, där titelns obeslutsamhet i stället framstår som sprudlande genialitet. Applåderna ekar kvar länge efter sista tonen spelats.

Två som kämpar med akustiken på samma scen är Manni Dee och Ewa Justika. Duon gör områdets sista spelning på lördagsnatten, där Dees vansinnestechno kompletteras av Justikas lika urflippade noise. Jag hade sett fram emot att höra hennes hemmasnickrade Motherfucker 2-rigg in action, men tyvärr verkar ljudproblem tvinga dem att starta om gång på gång. När de väl kommer igång peakar BPM på uppemot 300, samtidigt som stroben körs så intensivt att jag får hallucinationer med stängda ögon. Ljudet är, när det är igång, så sinnessjukt högt att jag tror att mina trumhinnor ska spricka och trilla ut. Hela upplevelsen är extremt surrealistisk och så full av kraftfulla intryck att jag saknar ord att beskriva den.

Foto: Vlad Brateanu

Gruvdriften i Mimerlaven har varit stängd sedan 1980 men den gamla gruvbyggnaden gör sig perfekt för noise, drone och dark ambient – lokalen är något av en dröm för alla typer av ljudartister. En öppen planlösning med labyrint-liknande trappor och stegar, gör att det finns en mängd vinklar att se spelningarna ifrån, eller kanske än viktigare: att hitta en plats där ljudet är så massivt som möjligt. När mörkret faller in projiceras fantastiska ljusshower på byggnadens yttre. Det är lika lätt att bli fast utomhus och studera de jagande pilarna och blixtarna längs väggen, som det är att undersöka sitt inre till mullret där inifrån. Under spelningen med BAD – Anna von Hausswolffs nya noisetrio – ligger jag ner med slutna ögon samtidigt som basen långsamt får håren att resa sig i nacken. Det är sakralt och utelämnande samtidigt som samhörigheten med andra besökare är stor. Även den doom acid som den ljusskygga duon från skivbolaget und-0-und skapar är en av lavens höjdpunkter, tillsammans med många andra. Pharmakon är en av dem.

Hennes besinningslösa avgrundsnoise låter som den blivit upphissad från gruvhålet 300 meter under marken, inkastad och bortglömd i ett av byggnadens stängda rum, innan hon nu plockar fram den att hemsöka hela festivalen. Hon rusar som besatt omkring på bottenplanet, kastar sig upp för trapporna och vrålar i stelfrusna besökares ansikten innan hon får gasten under kontroll. Vettskrämd men stärkt och glad av en så kraftfull känslourladdning konstaterar jag att det är en av festivalens bästa spelningar.

Foto: Vlad Brateanu

För toner som är mer dansanta är det till 303-scenen en ska bege sig. Det är en tidigare campingscen som successivt växt till sig och under de senaste åren blivit en del av festivalens egna program. Här ser jag svenskarna Kuf och Dold göra ett välavvägt liveset, uppbyggt kring minimala men starkt pulserande produktioner. Iklädda gråa tjocktröjor, svarta Nike-kepsar rattar de sin rigg med fantastisk precision och skapar ett böljande dansgolv framför sig. Förutom massvis med techno – brittiska SIREN-kollektiktivets takeover på lördagen i synnerhet – erbjuds det här all möjlighet till dans. Gabber representeras av danska Peckerhead, men också av programpunkten “gabber gymnastics”, vilket är precis vad det låter: ett gympass till pumpande gabber, komplett med en lite för peppad lekledare. Under morgnarna spelas här alla möjliga typer av beats – en av dagarna äter jag och mitt camp frukost i solen till tonerna av Arcas senaste album.

Efter SIRENs takeover med techno, garage och dubstep tar Your Planet Is Next vid. Han är svensk, från Stockholm, gör acid house och sjunger karaoke över sina produktioner. Han tömmer också dansgolvet på en dryg minut. Efter SIRENs hårdare tongångar går inte hans lekfulla, på gränsen till plojjiga house hem. Han verkar ha en förkärlek till mikrofonen när publiken verkar känna motsatsen, där hans svengelska känns i det närmaste parodisk. Samma känsla får jag när Woodcutter Society, en relativt ny pop-duo med medlemmar från Slow Wave och Karl X Johan (ni vet, duon som samplade som Ennio Morricones pampiga soundtrack till The Untouchables) spelar tidigt fredag kväll. Det låter intressant på papper men i verkligheten är det en styggelse för alla andra artister som kommer dela scen med dem under helgen. De verkar helt sakna distans till sin egen musik och framstår som något slags postironiskt konstprojekt när de kombinerar beats och någon lustig pop/R&B-fusion. Helt klart festivalens mest malplacerade akt, även om jag inte kan komma på något forum där de skulle höra hemma.

Foto: Vlad Brateanu

När festivalens officiella program tar slut vid tre på lördagsnatten är festen inte över för det. Små kryptiska flyers med GPS-koordinater och löften om mer dans delas ut när besökarna lämnar festivalområdet. Vi plockar på oss den alkohol vi har kvar, och tillsammans med majoriteten av festivalen beger vi oss ut över järnvägsspåret i mörkret. Dryga 30 minuter senare är vi i ett annat industriområde med trasiga byggnader och massvis med graffiti. Inramningen påminner mig om ett rave ur en Beck-film från 90-talet, fast på ett bra sätt. En DJ jag inte vet namnet på, med glasögon och helskägg, ser ut som en fokuserad professor bakom skivspelarna. Han lyfter knappt blicken utan blandar med stor precision hård industritechno med mer garage-flörtande spår. Objekts otroliga CLK Recovery gör sig särskilt bra i den ruffiga inramningen – efter sina basteasningar får den väggarna att skaka när den verkligen brakar igång. När musiken börjar bestå av övervägande hardstyle står solen redan högt på himlen, mina vänner samlar ihop sig och vi gör samma promenad tillbaka till en avfolkad camping.

Norberg liknar ingen annan svensk festival. Förmodligen ingen annan internationell heller. Här finns intimitet och gemenskap, nyskapande koncept och den tekniska expertis som krävs för att realisera dem, ett mycket utmanande program i unik miljö och en publik med lika stor upptäckarglädje. Att festivalen dessutom bokar jämställt känns som det naturligaste i världen. Det är svårt att inte bli förälskad.

Foto: Vlad Brateanu