Nordpolen
Hultsfredsfestivalen, 13/6-2013

Man kan diskutera det här med att låta folk vänta innan spelningar, och hur det bidrar till eventuell rockstjärnestatus. Utanför tältscenen har A$AP Rocky nämligen precis gått på scenen efter ha låtit publiken stå och stampa till ett oändligt långt hip hop-medley de senaste 30 minuterna, en evighet i späckat festivalsammanhang. Riktigt så länge låter inte Nordpolen oss vänta, och efter tio minuter träder Pelle fram ur skuggorna vid scenkanten. Då torde vår rappande vän vinna ganska självklart, men riktigt så enkelt är det inte. På sitt eget sätt är Pelle mer rockstar än vad A$AP någonsin kommer att kunna bli. Möjligen ofrivilligt, men ack så cool.

Med sig har han två stycken Djs, en person på dragspel och en dansare. Årets kanske lustigaste kombination, men av någon anledning känns det helt rätt. Inleder gör man med På Nordpolen, enligt många en av hans absolut starkaste låtar. Precis som på skiva är det väldigt mycket hit eller miss. När basen pumpas upp blir det riktigt dansant, och de på de första raderna dansas det rejält. Pelle försvinner titt som tätt ut till scenkanten, om det är för att prata med ljudkillarna eller annat låter jag vara osagt. Oavsett vad får man en känsla av, precis som på skiva, att man inkräktar. Förutom mikrofonen står det även ett piano på scen som han bekymmerslöst utnyttjar, visserligen är det knappast några avancerade symfonier han spelar.

Solen, som vi besökare ännu inte fått uppleva, väljer sämsta möjliga tillfälle att göra entré. När det väl spricker upp lyser det rakt in i tältet. Detta i kombination med det lägre tempot som pianospelandet ofta orsaker gör att den varma känslan sipprar ut. Då är dags att drämma av John Travolta, som på skiva är en nästan djävulskt överväldigande upplevelse. Tyvärr så slarvas den bort lite och den dekadenta känsla den har på för- och efterfester infinner sig aldrig. När basen väl dundrar in är det med samma eurodisco-anda som den senaste skivan går i. Om dansaren varit en lite underlig addition tidigare blir det nu, förenat med musiken, nästan pinsamt felplacerat.

Musiken gör sig helt klart bättre i ett mörker, endast splittrad av ett kallt blått sken. För att plocka ytterligare poäng i rockstar-kategorin säger Pelle inte mycket mellanlåtarna, och det kanske är bäst att han håller sig fåordig och låter musiken tala för sig. Något man gör i Skimret, men verkligen visar prov på i avslutande När mitt blod pumpar i dej. Först nu vaknar också publiken på riktigt, med den vibrerande basen i magen och armarna i luften dansar i princip samtliga inne i tältet. Just där, i ett skärande motljus, med mikrofonen i ena handen och den andra knyten mot skyn är det få människor som kan mäta sig med den energi Pelle ger ifrån sig.

Foto: Alexander Tillheden