Vad kan vi egentligen förvänta oss av Pelle Hellström den här gången? 2008 spottade han ur sig debutalbumet På Nordpolen: en blödig platta med stora visioner. Det var du & jag mot hela världen-attityd rakt igenom. Från början till slut. Nonstop. Skimret och John Travolta blev en verklighetsflykt bortom tristressen, en romantisk, men skev förankring av vår värld. Fem år, ytterligare ett möte med Jenny Strömstedt och en ”sommardänga” senare landar uppföljaren Vi är många som är vakna i natt. På ett sätt är det som att tiden stått still. I verkligheten har vi dock förflyttat oss kilometer från debuten.
Jag pratar med Pelle någonstans i början av februari. Han har inte käkat på hela dagen, klockan visar 19.00, de flesta slussar sig från jobbet, Pelle sitter dock mitt i förberedelserna. Det är också lite det som är charmen: hur han lite smått förblindad av omgivningen lever sitt eget liv. Och det är delvis den värld han visar upp på sitt nya giv, Vi är många som är vakna i natt. Titeln är en textrad utdragen ur Gryningen kom med ett dån. En låt som får mig att le lite smått. För en gångs skull kan vi säga ”hej 90-tal” utan att syfta på gitarrer: både grunge och shoegaze är uteslutet. Det doftar lökig eurodisco anno Kate Ryan lång väg. Och det är ingen hemlighet, Pelle lyssnar på en hel del musik från den eran, vilket tydligt sätter sina spår.
2012 återvände han, inte från de döda, men till rampljuset. Till en början ansåg jag att När blodet pumpar i dej var helt obegriplig. Antingen hatade man eller så älskade man den. Det fanns liksom inget mellanläge. Så kändes det. Till en början förstod jag inte, jag avfärdade låten med tankarna ”han har tappat det”. Men jag hade fel. De orientaliska ljudbilderna smeker våra öron, den pulserade rytmen slukar oss, en efter en. Tids nog. Och jag är fast nu. I slutändan är det trots allt vad som räknas.
Få låtar lyckades erövra dansgolven i somras och sedan klara av att övervintra – men med textrader som ”Höfterna följer min puls när mitt blod pumpar i dig/ Dopamin är dirigent när mitt blod pumpar i dig” har inte ens de kyligaste av vintrar kunnat döda. Tur är det, som skivans ryggrad, piskar den in i oss mot dekadenta klubbnätter. Precis som Oh Oh, en låt som andas upptåg och galenskap, men samtidigt bubblar av tuggumipop. Det här är ett stycke klubbväsen som svensk musik aldrig fått skildra tidigare. Det är som om det brinner på dansgolven för en gångs skull.
Men samtidigt som vi mottager ABBA-slingor, frenesi och eufori finns det något naket. Den andra sidan av myntet som ger den här plattan lite dignitet och betydligt större värdighet. Allt kretsar trots allt inte kring att störta dansgolven eller skapa revolution – och det tackar vi för, dosen eurodisco har passerats för länge sedan. Mmm är ett skimmer, en dov skapelse som inledningsvis får mig att tänka på en snöglob. Ni vet hur vackert det klingar och snöar, åtminstone upplevde jag det som barn – och något med de här strukturerna får mig att framkalla snörika bilder på näthinnan. Möjligtvis en dramatisk skildring av de finstämda ljudbilder som sedan möter ett blödande hjärta. Mmm är bussfärden hem klockan tre på natten, det är dagen efter. En poplåt som sätter ord, binder ihop känslorna och som säger något alla kan känna igen sig i. Ångest som bubblar inombords och tankarna som svämmar över visar att Pelle fortfarande är ett musikaliskt geni av sin tid.