Northside 2017 – för mycket, för lite

Festen börjar med en stor dos meteorologisk otur: mer än 15 millimeter regn på en halvtimme, ett regelrätt skyfall, som under fredagen förvandlar festivalområdet till en enda stor vattenpöl. Veronica Maggio spelar på Green Stage, kör danskarnas favorit Måndagsbarn och lyckas något sånär få igång publiken och sporra till fest. Folk köper stora kannor med öl (Tuborg, så klart) och hoppar runt i lervällingen. Vi letar efter vegetarisk mat och det går sådär – festivalen har en helt ekologisk profil och majoriteten av matutbudet är således ekologiskt kött. Till slut hittar vi toast.

Dagens stora snackis är Frank Ocean. Någon vecka tidigare har han ställt in sin spelning på Primavera. Vi väntar på besked om att han inte ska spela, men klockan kryper allt närmre 23:15 och vi hör absolut ingenting. Det dyker upp Ocean-merch i merchtältet, Maggio tillägnar honom Satan i gatan och hoppet lever. Run the Jewels och MØ spelar. Folk börjar samlas framför Green Stage där det råder febril aktivitet. Ett tjugotal funktionärer springer av och an, de plockar och påtar och mitt bland dem dyker det då och då upp en gestalt i röd hoodie, huvan neddragen långt, långt. Är det Frank? Kanske – för visst är han på plats. En fotograf berättar att han har setts vandra omkring på området och efter en halvtimmes försening ses han vandra ut på scen. Jublet känner inga gränser och ändå vågar ingen riktigt tro på att det faktiskt är sant, detta att Frank Ocean står framför oss och att vi får vara med om hans första liveframträdande på tre år.

Lördag. Någonstans har det brustit i planeringen. Det finns inte tillräckligt med flis. Flis, lägg ordet på minnet, små absorbenta träbitar som strös över ett omättligt hav av lera. Från två rutinerade Northside-besökare får vi höra att arrangörerna har glömt att i förhand kontakta flisleverantören. Resultatet blir ett treskiktat lager av lera (flytande lera, klibbig lera, packad lera) som täcker i princip hela festivalområdet och gör det mer eller mindre omöjligt att ta sig från en plats till en annan. Från ingången löper en ett par hundra meter lång transportsträcka som nu inte bara är blöt, utan också hal. I snigelfart rör sig folkmassan, den oändliga, mot scenområdet. Där är det också halt. Klockan är tre, promillehalten är ännu låg, någon ramlar och får hjälp upp. Vi ser en person i rullstol. En. Tillgängligheten är under all kritik, trots att man på hemsidan kan läsa ”There will not be separate platforms for wheelchair users, as the design of the layout of the festival has taken into account that some guests are wheelchair users.”

Om några timmar ska The Prodigy spela. Utöver det är spelschemat ganska torftigt: vi ser danska CHINAH och tänker ”inte så pjåkigt”, blir besvikna på Ride, hör publiken sjunga med till The Verves The Drugs Don’t Work, framförd av f.d. medlemmen Richard Ashcroft. Går hem.

Flis. Minns ni? Under söndagen kommer det äntligen, men inte förrän Northsides Facebooksida har översvämmats av negativa kommentarer och fåstjärniga recensioner. Någon stör sig på hanteringen av regnmassorna, en annan på folkmassorna: 2016 besöktes festivalen av 30 000 personer, i år har man valt att släppa (och sälja slut på) 40 000 biljetter. Det är åtminstone 5000 för många. Området är helt enkelt inte anpassat för så mycket folk, särskilt inte när det regnar – men nu har vi fått flis och det går äntligen att röra sig igen. Vi köper fantastisk potatispizza, ser hur barn samlar pantbara ölglas och staplar ölkannor i stora torn. Agnes Obel spelar, James Blake också. Alla väntar på Radiohead. De går på lagom till att det börjar regna, igen. Kallt spöregn som letar sig in över allt förpestar tillvaron för alla utom de mest hängivna Radiohead-fansen, som i stället får sitt jobbiga när Radiohead slutar spela nästan en timme tidigare än det står angivet i spelschemat. Fram till dess bjuder dock Thom Yorke och kolleger på en vidunderlig spelning. Ett bra avslut, trots och tack vare ösregnet, för vad vore Northside utan regn? Bättre, troligen.

Vad det till slut kokar ner till är att Northside lagt både organisatoriskt och ekonomiskt fokus på sina tre headliners. Radiohead, Frank Ocean och The Prodigy. Självklart vill vi se dem, självklart är det därför vi är här – men när det brister runt om blir upplevelsen kantstött och kladdig. Ingen festivalarrangör kan styra över vädret, alla festivalarrangörer kan styra över sin hantering av detsamma. I år styrde Northside fel. För lite flis, för mycket folk. Tyvärr är det musiken som tar skada. Vi andra överlever till nästa år.