Nytt från Island

jukk, Prinspóló

Betyg: 5/10

Bästa Spår: Mjaomir

Lika tragiskt som det är sant slår tanken mig alltid när isländsk musik uppenbarar sig att den på något sätt har en koppling till Sigur Rós. Även om det enda deras musik har gemensamt är språket, och det kan man ju inte riktigt ange som referenser. Stereotypiska tankar. Tyvärr vardag för en alldeles för stor skara människor.

Men under absolut koncentration finns där någonting annat än pampiga stråkar och falsettsång. Prinspóló representerar ett mer lättsamt gitarrbaserat sound, vilket dem behärskar under delar av skivan. Feel good-pop med Matt Berninger-stön och behaglig bakgrundssång är en kombination som helt klart gör sig bra. Men det gäller som sagt inte rakt igenom. För ibland blir det lite för mycket midsommaruppträdande vid byns lokala fest. Melodier vars transportsträcka man önskat hade en tidigare slutdestination. Lite hafsigt och halvklart, tyvärr.

Samma grundriff används ett antal gånger, vilket känns oerhört märkligt. Samma märklighet gör sig ihågkommen när resterande komponenter ur dessa låtar har en potential att kunna växa och blomma ut i kvalitativ sensommar-pop. Kanske tyckte man att det var lite fiffigt att spinna vidare på samma melodi, för att sedan utveckla den i olika riktningar. Eller så var man så förbannat nöjda med den att man helt enkelt försökte flika in den så ofta det bara gick. Islänningarna är inga framtida innovatörer. Inte enligt den här plattan iallafall.

jukk har toppar. Inte alltför många, men de finns. Stundtals hittar man ett Noah And The Whaleigt leende, följt av lågmälda och berörande sånginsatser. Tråkigt nog översköljs detta av ett monotont mästerskap.