>nytt samarbete – Hultsfred gästbloggar!

>

Om ett bandsläpp…

Okej – jag börjar skriva det här 09:06. Det är fredag i Hultsfred och datorn är redan eftermiddagstrött. Jag kan inte klandra henne. Hon får slita hårt. Nedladdning av 300 mb bilder direkt på morgonen kan knäcka även den bästa.

Det roligaste med festivalerna så här års är bandsläppen. Men det är också där allting kan gå åt helvete.

Vi tänkte göra ett litet bandsläpp på måndag. Inget märkvärdigt. 4-5 akter. Men likväl – det tar tid.

Alltså, jag vet inte om det är jag som överarbetar eller om det ser likadant ut för alla. Men för mig tar varje bandsläpp omkring 10-20 arbetstimmar att göra.

Texter ska skrivas. Länkar ska googlas och dubbelkollas. Fakta, fakta, fakta. Pressrelease. Nyhetsbrev. Och så är det dom där bilderna…

En bra pressbild måste ha en viss upplösning. Och en viss storlek – rent höjd- och breddmässigt. Ofta ligger dom på fem till tio meg per bild. Men nu när jag laddar ner bilder inför måndagens släpp, så har bandets agent laddat upp sex stycken bilder à 54 mb styck. Och det på en halvrisig server. Bara att få ner presentationsbilderna verkar ta ett par timmar.

Seriöst talat – dom här bilderna är de tyngsta jag varit med om. Hittills har Linkin Park haft rekordet, från när vi bokade dom 2008. Men dom jag laddar ner nu är dubbelt så tunga.

Fast det här med tunga bilder är ett lyxproblem. Det är värre när det är tvärt om.

Ibland händer det att riktigt stora artister – vi snackar världsstjärnor som tjänar miljontals dollars om året – jobbar med klåpare som inte vet vad en pressbild är. Och det känns ju lite paradoxalt när artister som petar i allt som rör deras spelning jobbar med folk som skickar miniatyrbilder à la profilbild på Facebook och sen frågar varför vi inte kan blåsa upp dom över en helsida i nåt magasin.

Det är ju faktiskt lite som om professorerna på KTH inte skulle kunna följa formalian för en mellanstadieuppsats.

Värsta bandsläppet jag någonsin varit med om:
2007 – första bandsläppet

Vi hade bjudit in massvis med journalister till en liten pressträff på Berns i Stockholm. Där skulle vi presentera de första artisterna – bland annat Ozzy Osbourne. Och allt gick åt helvete.

Det började med att jag och vår grafiker läckte hela släppet tre dagar i förväg – via en annons i Groove (vi hade inte trippelkollat vilket datum tidningen släpptes). Något som resulterade i ett internmail, som inleddes med ”NU ÄR CHEFEN ARG” (skrivet i rött med 72 punkters text – då är man fan arg på allvar).

Sen fortsatte kaoset på Berns.

Samtidigt som jag skulle sköta släppet på nätet i realtid från Stockholm skulle vår kodguru sitta i Hultsfred och släppa upp vår nya sajt.

Den morgonen tog min dator livet av sig – bokstavligt talat. Datorn vägrade starta.

Panik upphöjt i tusen.

Nere i Hultsfred fick dom hacka min mail för att fiska fram allt material som skulle laddas upp på sajten. Blev en ganska tung försening.

…och när det väl var klart och vi skulle sjösätta nya sajten, så brakade servern ihop.

Så där satt vi på Berns med ett släpp som först hade läckt och sen blivit försenat tre-fyra timmar.

Så nästa gång du tycker att ett släpp verkar dra ut på tiden kan du lita på att det inte beror på att vi är lata jävla bastards. Nä, då handlar det troligtvis om att tekniken fuckar oss big times.

Eller så är det något band som använder hysteriskt tunga pressbilder…

Oooh – nu har jag fått ner alla bilder. Dags att fortsätta jobba.