Live

ODESZA
Roskilde, 29/6 – 2016

Publicerad: 30 juni 2016 av Hugo Gerlach

4

2012 bloggades det flitigt om den Seattle-baserade duon ODESZA när de släppte debutalbumet Summer’s Gone. Deras soldränkta mix av chillwave och indietronica var som stöpt för tonsättande Youtube-kanaler som Majestic Casual och MrSuicideSheep. Trots att kanalerna och duon nu är större än någonsin är det svårt att skaka av sig känslan att de båda nu är smått irrelevanta. De är inte längre lika ensamma om det de gör och det inte enbart för att andra aktörer dykt upp, utan också för att de gått ifrån de delar som gjorde dem unika. Det tas få risker.

Spelningen är som om någon komprimerat bandets resa under de senaste fyra åren till drygt en timme. Publiken är sparsam inledningsvis, men växer allt större ju längre in i setet vi kommer. Bastunga How Did I Get Here spelas tidigt och de drömska beatsen är precis lika lätta att försvinna i framför Apollo som i soffan hemma. Duon berättar att de har ett ”full band” med sig, vilket inger en del falska förhoppningar då det inte är mer än två män till på blås som inte ens spenderar majoriteten av spelningen på scen. Blåset bidrar inte mycket, utan skickar många av låtarna in i ett kommersiellt house-vimmel där duon har väldigt lite att hämta. Om bandet inte envisats med att spela hälften av låtarna som singlar och inte ett oavbrutet set hade de passat väl in på Summerburst. Många av låtarna spelas med mixvänliga outros men allt som oftast sker ingen ansats till mixning överhuvudtaget vilket ger spelningen ett lustigt flyt. En sångare till de ständigt återkommande poprefrängerna hade heller inte skadat.

Det är just vid de poppigare ögonblicken som publikresponsen är som bäst. Nya samarbetet Light med Little Dragon skickar tändare och händer upp i luften, men någon vettig stämning hinner aldrig infinna sig innan spåret mynnar ut i ett sömnigt drop. När någon av Zyra-kolloborationerna spelas är det direkt kransbeklädda tjejer på publikens axlar. Formulan blir snabbt tydlig: en lättsjungen popvers (case in point: Say My NameSun ModelsWhite Lies) som övergår i ett blåsbeklätt och maximalistiskt mainstage EDM-drop eller ett dubstepsdito, där duon ägnar livetrummorna och sina synthethizers lika mycket uppmärksamhet. Resultatet blir ett alldeles för stökigt livesound. Det blir snabbt både förutsägbart och långtråkigt. Varje moment mjölkas till max och ger samma sura och unkna eftersmak som en urvriden disktrasa.

Det enda som räddar spelningen från totalt haveri är ljusshowen, som är otrolig spelningen igenom. LED-väggarna bakom bandet utnyttjas till max och visar allt från en svajande skogsdunge i månsken till kalejdoskopsliknande mönster. Alltid anpassande till spelningens tempo och stämning. De chillwave-vibbar som infann sig inledningsvis (både i karriären och under spelningen) är mot slutet som bortblåsta. Istället avslutar de med ett försök till en trap-banger, som mest låter som en ofärdig version av något Hudson Mohawke gett ut de senaste fem åren. En ovärdig avslutning på en spelning vars största problem ligger i utformningen, snarare än utförandet.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 1445 [name] => ODESZA [slug] => odesza [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 1446 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 3 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 38 [name] => Roskilde [slug] => roskilde [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 39 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 246 [filter] => raw ) )