Of Monsters And Men är början på något stort
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Of Monsters And Men

Betyg: 6/10

Berlin Festival

Of Monsters And Men, så stavas Islands nya musikexport. Det där nordiska landet som är synonymt med Björk och Sigur Rós gör musik även utanför ramen av natursköna landskap och upphetsade vulkaner. Vad som så enkelt blivit ett signum för isländsk musik går inte att skönja i de ljudvågor som detta band framkallar. Iklädda lusekoftor och en isländsk flagga som vajar något i bakgrunden kan vi dock skymta deras ursprung.

Musikaliskt sett följer man samma stig som Mumford & Sons och Edward Sharpe & The Magnetic Zeros redan stakat ut. Och vid det här laget är det ingen hemlighet att detta grepp och folkmusik har blivit ett vinnande koncept, något som det relativt stora publikhavet vittnar om. Det finns massor av potential i den här gruppen; skickliga musiker i en genre som upplever en renässans sedan några år tillbaka, är inte direkt någon dålig kombination. Och jag är övertygad om att det snart kommer explodera för Of Monsters And Men. Det syns redan nu, hur vissa låtar från trallvänliga My Head Is Animal sticker iväg till publikens stora förtjusning.

”Det är sådan här musik man vill spy av efter tre låtar” vräker en ur mitt sällskap ur sig, samtidigt som majoriteten stampar takten med sina fötter. Och det bottnar trots allt i någon slags sanning. Samtidigt som den här scenen flörtar med publiken känns det extremt förutsägbart. Det tar i princip aldrig några nya eller oväntade steg. Och för ett ovant öra skulle man enkelt kunna missta Islands folkmusiker för betydligt mer etablerade Marcus Mumfords armé. Kanske är det därför vi upplever tolkningen av Yeah Yeah Yeahs Skeletons från grovt underskattade It’z Blitz! som oerhört uppfriskande och nästan chockerade i sammanhanget. Till och med en mer folklig version klär Skeletons som annars gör sig som bäst i dess nakna och smärtsamma natur.

Från Dirty Paws och till King And Lionheart vaggas vi in i folkmusikens tecken. Den instrumentala orgie som sveper förbi varvas med stämmor som växlar snyggt mellan bandets medlemmar. Och det är i stunder som dessa som deras drivna gitarrkomp exploderar inför en handklappande publik. De smittsamma melodierna i Little Talks lyfter till oanade höjder; publiken svänger sina lurviga och sjunger med till Islands nya nationalsång.  Sicken jävel till låt.

Foto: Christan Faustus, Berlin Festival