Oh No! Yoko imponerade när ingen tittade
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Oh No! Yoko

Röda Sten, Göteborg

Betyg: 7/10

Under tiden som 35 000 människor står och hoppar upp och ned på Friends Arena i Stockholm framför en scen med ett bås ockuperat av tre housemusiker börjar kanadensiska Oh No! Yoko spela på Röda Sten i Göteborg. Det är jag, mitt singulariska sällskap och ett tiotal personer till på plats, varav ingen av dem till synes verkar ha lyssnat på bandet tidigare (obs: vågad gissning!). Övriga bildar en halvmåne cirka fem meter från scenen och det är inte annat än att man tycker synd om den mycket unga trion som rest långt och länge sen de gav sig av på sin första Europaturné. Situationen känns som ett sånt där skräckexempel kända musiker drar upp i sina biografier från demostarten av sina karriärer.

Men Oh No! Yoko har gjort sig allt annat än förtjäna av den dåliga uppslutningen. De är hårdslående, tekniska och furiösa musiker vars låtstrukturer bygger upp enorma jam för att i nästa ögonblick rasera dem med en oväntad ackordföljd. Deras enda riktiga problem är att de spelar mathrock – en teknisk rocksubgenre som länge frodats i centrala Europa och USA men i största mån aldrig uppmärksammats varken av media, arrangörer eller musiker här i Sverige.

Everett, Liam och Raphaël gör ändå sitt absolut yttersta för att rädda situationen. Visst, låtarna hinner knappt ta slut innan de gång på gång, som ett mantra, tackar så mycket – med all säkerhet för att informera besökarna om att det faktiskt är dags att applådera, oroade över pinsamma tystnader – men dessa killar som knappt passerat tonåren visar upp en enastående professionalism. Materialet från nya EPn Sorrow blandas med låtar från 2011 års PAU PAU. Hatsheput är den överlägsna höjdpunkten, med en sånginsats som pendlar mellan falsett och en gemensam skrik-insatts från hela bandet trots att de bara en har mikrofon. Det är en hit att slåss och dansa till på samma gång och även om just det skär sig med den rådande situationen är det svårt att inte le från öra till öra. Då får det liksom vara ok att de inte spelar sin mest dansanta låt, 90s Kids (men det gör de i och för sig aldrig).

Förhoppningsvis är det här en spelning Oh No! Yoko kan nämna och skratta åt i sin framtida, asobskyra biografi när de slagit igenom inom sin scen på allvar. Men det gör den inte sämre för det, och hur briljant de än spelar kan de faktiskt inte rå för att Göteborgspubliken, som samtidigt lär hoppa runt till Holograms i en källare eller releasefestar på Jazzhuset, prioriterar annat; att de prioriterar fel.