Linné

Oh Sees
Way Out West, 11/8 – 2017

Publicerad: 13 augusti 2017 av Freja Wehrling

7

Way Out West är inte känt för att vara den galnaste festivalen. Här ser du aldrig någon i djurdräkt och sällan är det människor som rullar sig i upptrampad bajamajalera. Till viss del förs den här relativa prydligheten över till spelningarna. Publiken är för det mesta lagom skojig, hänsynsfull och klappar precis där man ska. Därför blir det alltid något av en chock när konserterna förvandlas till moshpitsmonster. När du måste hålla din kompis hårt i handen för att inte flyga in i stormen där framme och när varenda huvud framför scenen rör sig frenetiskt i takt med ackorden som tycks slås allt snabbare.

Om det var några som skulle lyckas skapa den här stämningen i år på en rockkonsert så var det Oh Sees. Förra året bjöd FIDLAR på en hejdundrade surfrockspelning och i takt med att bastakten ökar, verkar även galenskapen stiga i en noggrant uppräknad rockgraf. Den sedvanligt städade Slottskogspubliken blir som förvandlad till en stökig massa. John Dwyers gitarr rör sig i ultrarapid och och manar på publiken från första början. Med sig på scen har bandet två omtumlande trumset och en lamslagande bas. De uppe på scenen har krautrocken rinnande genom sina ådror och behöver inte göra så mycket mer än att spela sin musik för att få till en bra show. De är relativt sparsmakade i sitt publikflörteri, men det gör inget. Resten av det som händer på scen får tala för sig själv och räcker nog till att få åskådarna på sin sida.

Oh Sees har inte särskilt mycket förväntningar på sig, utan målet för många i publiken tycks vara att rocka så hårt som möjligt – alternativt betrakta spelningen som något av en freakshow. Det går, oftare än inte, överraskande vilt till. Någon crowdsurfar och under senare halvan av konserten syns en ständigt bubblande moshpit längst fram vid scenen. Oh Sees skapar med sina instrument en storm som härjar igenom som för att både rena och stöka till det lite. Det är en av de konserter på festivalen som verkligen känns nödvändig – dels för att sprida musikalisk mångfald, men också för att påminna om att musiken är den huvudsakliga attraktionen här.

Flera av amerikanernas låtar är snarlika i sin upptappning och i melodierna, men ändå tycks varje gitarriff skapa något nytt. Bandets repertoar, som har blivit allt mer krautig, bjuder på en förtrollande elektricitet. Men det blir likväl sex år gamla The Dream som bjuder på den sista uttömningen. Det känns som ett välplanerat avslut – konstrasterna som finns i låten bjuder till kalabalik av sällan skådat slag (i alla fall på Linnéscenen, på Way Out West). Att The Dream är det närmaste som bandet kommer till hit skjutsar på stämningen ytterligare och de flesta huvuden och fötter rör sig i takt med de krokiga gitarrerna. Efter ett sista krigande går bandet av scenen och plockar demonstrativt in kablar och synt för att omöjliggöra en encore. Trots att hoppet är ute dröjer sig de flesta i publiken kvar lite. Bandet har väckt upp en energi som tidigare legat och lurat, och som hänger sig kvar långt efter att scenen släckts ned.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2445 [name] => Oh Sees [slug] => oh-sees [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2446 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 5 [filter] => raw ) [1] => WP_Term Object ( [term_id] => 155 [name] => Way Out West [slug] => way-out-west [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 156 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 424 [filter] => raw ) )