Ojämställd festival post-metoo – vem betalar priset?

När Ruby Empress intog Festival del Mars stora scen som kvällens sista akt, hade band bestående av sammanlagt cirka tjugo män och en kvinna uppträtt innan dem på samma scen (majoriteten av kvällens kvinnliga akter spelade på den lilla scenen). Gårkvällens akter på samma scen bestod av några fler men fortfarande jämförelsevis anmärkningsvärt få kvinnor. Detta parallellt med att initiativet Jämställd festival gick ut med att de lägger ner sin verksamhet efter fem års arbete. De skrev i ett utlåtande att deras förhoppning var att festivalerna ”bör kunna ta ansvar själva”.

Om vi ska vara lite krassa, och det ska vi, så har alltså en förkrossande majoritet män i olika konstellationer talat om för en publik bestående av ungefär lika många tjejer som killar hur det är att uppleva kärlek, ensamhet, svartsjuka och sorg. Hur det är att känna sig misstrodd och bortglömd. Det är inte logiskt. I en tid då debatten om patriarkatet tycks finnas på tapeten i så stor utsträckning att det borde stå skrivet i arrangörernas pannor, så känns det här för mig som en total gåta. Hur har bokarna resonerat, egentligen? Är det rimligt att arrangera en indie/pop/rock-festival 2018, i kölvattnet av vad en del vill kalla feministisk revolution, och presentera den här line-upen utan att sända signaler om man inte är intresserad av någon jämställdhetsutveckling?

I en tid då detta känns högaktuellt, och då pressen är extra hög på arrangörerna, är den här typen av (o)frivillig mansseparatism inte bara ett karaktärsmord på både banden och på publiken – utan också på trovärdig och rättvis musikjournalistik. Det är omöjligt att bedriva några vettiga åsikter om texters innebörd och hjärtat av stora känslor (som dessa band gärna vill förmedla) när det går timmar utan att jag ser någon på scen som kan tänkas veta vad jag vet om hur det är att känna sig just ensam och bortglömd. Och för att verkligen vara tydlig: jag menar inte att band bestående uteslutande av män inte kan vara representant för vem som helst. Men så många band på raken? Vad speglar det, egentligen? Skit i befolkningen i stort – det speglar inte ens publiken.

Metoo kom och gick. Alla är jättetrötta. En trötthet som efter den här helgen i allra högsta grad övergick i krisartad desperation. Vi har fått en mansfri festival – är det ursäkten för de kvinnofria? Och återigen: även om vi skulle lägga själva jämställdhetsfrågan åt sidan – hur troligt är det att fyra band i ett sådant här sammanhang bestående till den absoluta majoriteten av män framstår som trovärdiga i sina budskap om, säg, ångest över att inte räcka till? Vad fan vet de om det? Uppenbarligen räcker ju inte tjejerna till att ens bli representerade på scen.

Den mansdominerade stämningen på musiklinjerna skylls på att kvinnliga musiker helt enkelt inte söker in. Summerbursts katastrofala siffror (11% av akterna i fjol var var kvinnodominerade) som förbättrades i år i och med införandet av en technoscen landade ändå på under en femtedel kvinnodominerade akter. Summerbursts festivalgeneral Anders Boström sa till SVT i en artikel att de alltid haft problem med att hitta kvinnliga artister. ”Det är inte bara en liten sak man kan ändra”, menar han. ”Man måste få fler unga tjejer att börja producera musik och vi måste få hjälp av skivbolag.”

Och på popfronten verkar det inte se så mycket bättre ut – del Mars siffror matchade Summerbursts. Om vi ska tro våra skolledningar och festivalansvariga så finns det helt enkelt inga eller väldigt få kvinnor i band, kvinnor som spelar jazzmusik och kvinnliga house-DJ:s. Eller?

Tom Serner hade kunnat göra sin livs konsert – det hade inte spelat någon roll. När vi lämnade festivalen var det inte med känslan av hur bra Riga Tiger var i början av kvällen eller ögonblick ur Trummor & Orgel. Det var knappt heller de DJ-set, spelade av annat än män, som ägde rum utanför den största scenen. Varför fick exempelvis inte Saga Åska eller Pish Club vara med på affischerna? Borde inte en line-up av DJ:s bestående till majoriteten av namnkunniga, kvinnliga/icke-binära akter vara något man vill lyfta fram när man bokat plågsamt få kvinnor till den stora scenen – framförallt när de verkar inom bland annat houseområdet, som Anders Boström med flera verkar ha massiva problem med att hitta? Man kan tycka här att festivaler inte har ansvar att hjälpa varandra, men det handlar i allra högsta grad främst om att hjälpa sig själva. Och uppenbarligen är detta ju inte en ”liten sak man kan ändra”, arbetet måste vara omfattande och från grunden. Vad har arrangörerna för förslag?

När vi lämnade festivalen, som mer än en person uttryckte det, med känslan av att det varit ”jävligt många killar på scen”. Orättvist, kan tyckas, att reducera så många musiker till sina kön. Men känns det inte ännu mer orättvist att bli reducerade till obefintlighet omedelbart efter ett omfattande uppror?

Min poäng är denna: vi kommer begära kvinnor på scen – så enkelt är det. Det kan skyllas på varandra, det kan ursäktas och lovas som det gjorts i alla år. Det handlar om vad Marie Wilson uttrycker i dokumentären Miss Representation från 2011: you can’t be what you can’t see. Arbetet måste börja i någon ände. Skillnaden nu är att striden för jämställdhet präglar en del av oss så till den grad att det färgar helheten – dessvärre oberoende av kvalitén på banden. Och del Mar är långt ifrån ensamma med att misslyckas. Vem kommer få betala och vem bär ansvaret för förändring?