Oldie, but goldie.
Warning: Undefined array key 1 in /customers/b/3/5/festivalrykten.se/httpd.www/wp-content/themes/svk-festivalrykten/single.php on line 65

Paul McCartney, Globen

Betyg: 9/10

Redan på förhand känns det mäktigt. Paul McCartney är trots allt en av populärmusikens allra största. Han är ett geni som saknar motstycke, vore det inte för honom, John Lennon, George Harrison och Ringo Starr, hade vi inte varit där vi är nu. Liverpool-kvartetten satte brand i tonårshjärtan när det begav sig, därför är det inte föga förvånande att föräldra-genrationen beter sig som att de vore barn på julafton. Somliga var med när det begav sig, andra har precis som mig, hört historierna, lyssnat på musiken och skildrat filmerna i efter hand. Några hade troligtvis äran att få se The Beatles, men de allra flesta som är här förmådde inte.

Paul McCartney har dock lyckats konservera både sig själv och sin röst. Till skillnad från andra storheter förmår han att ta oss tillbaka till sin storhetstid när kvällen går i Beatles-toner. Vid sidan av rösten finns det en enorm spelglädje och ödmjukhet i Paul McCartney, som givetvis smittar av sig på publiken från första stund.

Det kräver sin man att hålla ett stadigt grepp om Globen i nästan tre timmar. För en legendar som Paul McCartney är det inga problem. En setlist som domineras av Beatles, men som fylls på med material från Wings och sin egen solokarriär. Även om det är i paradnumren som han glänser som mest, visar han att han gjort stordåd även efter upplösningen.

All My Loving är en mäktig företeelse inledningsvis som annars omges av eggande arenarock. Det är dock med Dance Tonight som showen lyfter från bra till bättre. Men en av kvällens bästa låtar är Ob-La di, Ob-La da, som tillsammans med LSD-låten Lucy In The Sky With Diamonds, framhäver Beatles psykadeliska referenser. Den sistnämnda uteblir dock. Men man kan inte undgå att undra över vilka substanser man använde för att skapa låtar som dessa. Drogromantisk pop när den är som bäst.

Och det är från denna tidpunkt vi möter en magisk Let it be som helar varenda själ, ett bombastiskt Live And Let Die och en mäktig Hey Jude. Kan man begära mer än så? Kompromisslöst och ödmjukt likt en frälsning, visar han än en gång att dessa låtar är tidlösa. Fucking odödliga.

Att extranumren sedan innehåller All You Need Is Love, Yesterday och The End är som pricken över i:et. Han sluter cirkeln, men musiken hålls vid liv.