Malmö Konsthall

Olof Dreijer
Malmö, 25/5 – 2018

Publicerad: 27 maj 2018 av Alice Dadgostar

4

Solomusikern Olof Dreijer har de senaste åren synts till i diverse sammanhang. Kanske främst i egenskap av DJ Coolof, sitt technoalias Oni Ayhun, i samarbete med bandet Hiya wal Âalam eller som politisk aktivist. Vi får en evenemangsbeskrivning som deklarerar att han ”för närvarande” spelar ”en mix av västafrikansk popmusik, kudoro, acid, hiphop, R&B och melodiös techno och house”.

Det vi får i första hand, naturligtvis, är ena halvan av elektropoplegendarerna The Knife (vilket också är vad som står på skylten vid entrén: ”Olof Dreijer – från the Knife”). Att ett DJ-set plötsligt ska ske gratis på Malmö Konsthall som efterfesten till en vernissage under paraplyrubriken ”sommarfest”, eventuellt innehållande en resa genom en rymd av olika genres, signerad en av hjärnorna bakom odödliga Silent Shout känns nästan osannolikt. Och egentligen hade det kanske av den anledningen varit lite tråkigt av Dreijer att ge en, så att säga, sannolik spelning: bra musik (”bra” och ”dålig” är förstås ytterst problematiska uttryck men den någorlunda objektiviteten baseras här på klungor av människor som lämnar dansgolvet i förtid med förvirrade uppsyner). Den sortens musik som The Knife-fansen eventuellt hade förväntat sig.

Det är oklart huruvida beskrivningen ”vuxna människor” är att reducera eller addera till en publik men här är fallet glasklart: publiken består av vuxna människor. Vanliga (?) människor i en rosaupplyst lokal där Konstfack möter Gothia Cup och viben varierar på skalan. Ingen är full. Kön till baren är jättelång. Förväntningarna har troligen varit spretiga – Dreijers mäktiga CV är som sagt en djungel av projekt. Det enda som är uppenbart är att vi inte förväntat oss det vi får: en DIY-betonad, lite tveksam P Square-aktig timme som ett besviket fan utanför beskriver som (lite oväntat) ”tropical house”. Hon tillägger sedan att hon dock inte är jättechockad eftersom The Knife var kända för att vara ”cheeky”. Till Dreijers försvar måste emellertid tilläggas att uselt ljud rubricerar kvällen (utöver den moderna klassikern ”sommarfest”), vilket förstås nästan alltid är en förkrossande motståndare oavsett vad man spelar.

Gemene människa är vid det här laget nog ganska trött på att diskutera huruvida folk är ”ironiska”. Det är i grund och botten en slentrianmässig idiotförklaring av både artist och lyssnare. Extra oseriöst känns det när de enda kriterierna för den eventuella ironin verkar vara ren smak: man rynkar på ögonbrynen åt, säg, Yung Lean men tycker att Your Planet Is Nexts karaokesjungande är ”on point”. Eller vice versa. Och så vidare. Lika tröttsamt känns det på sätt och vis att hela tiden försöka hitta ett budskap bakom folks skapelser, att stå kvar på olika spelningar för att det känns som att det är något man ”missar” och att det säkert är ”bra egentligen”. Det känns därtill närmast naturligt att artister ibland försöker kringgå förväntningar bara för sakens skull, även om det kommer orsaka debatter kring frihet och skyldigheter.

Sista halvtimmen blir i mångt och mycket omöjlig att rädda, vilket måste räknas som ganska skickligt i och med att stämningen ändå är varken deppig eller tråkig. Det har inte varit obegripligt eller tänkvärt. Ingen är exkluderad. Det är och känns egentligen ingenting. Att lyckas med det i en konsthallsmiljö under sitt eget rekordcreddiga namn är trots allt starkt – kanske kan man låta den produkten tala för kvällen i stället för musiken någon sammanfattade som ”fotbolls-VM”. Vi kommer att gå på Olof Dreijer igen.

Läs också

Array ( [0] => WP_Term Object ( [term_id] => 2765 [name] => Olof Dreijer [slug] => olof-dreijer [term_group] => 0 [term_taxonomy_id] => 2766 [taxonomy] => post_tag [description] => [parent] => 0 [count] => 2 [filter] => raw ) )